Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUKA HJÄRTAN
Asta, också som för sig själf, helt
sakta sade:
”Hvad människorna ha många skäl
att hålla af hvarandra!”
I solrök, som gaf kvällningen en
vild färgprakt, länsade de hemåt öfver
fjärden. Dagen på hafvet hade gjort
ungdomarna blossande, vindbitet röda.
Båda sutto vända mot väster, mot ön,
scom de lämnade bakom sig. Alla tego.
Björne hade mistat lusten att berätta
sagor. Han trodde halft, att Asta
blifvit led på honom efter denna deras
första dag — men ändå kunde han ej
ångra den. Vid hvarje hennes
ögonkast, som snuddade förbi honom, blef
han oroligt lycklig som af en oväntadt
glad nyhet, svår att tro på. Han kände
inte igen sig själf. — Något var för
dem alla tre förvandladt. Något
förstahandsbeslöjadt hade bortspolats af
vinden, och en ny, underbar verklighet
inträngd i blodet och sinnet med
hafsluftens sälta och böljebrus. — Båten
dansade hemåt, som i yrsel, i skum,
com fick en otrolig glans af
solbärgningens trolskt vinröda, flammande
dager.
Den gamla såg sig ej tillbaka. Hon
lät de unga ostördt dröja med blickarna
ute i västerrymden. I stället spanade
hon med kärleksfull ihärdighet efter
den vik bortom staden, som hon ”tagit ”
493
från sin unge vän Björne. Hon log
tyst. Hon förstod, att nu var han på
god väg att ta mycket mera från henne.
Trött och nöjd nalkades hon den lilla
staden, som nu slumrade in i sina
parkers höstdunkla grönska. Öfver den
ljusnade himlen till blek violblå klarhet,
där månen just steg upp, silfverblank
och blid.
Den gamla tyckte, att allt, utom de
två unga i båten, skulle nu gå till sömn,
till evig, rofull bidan på förgängelsen.
Hon tyckte sig ha varit på en
segeltur på Styx. —
När de stodo på kajen igen och
Björne betalade gubben för färden, sade
tanten — till systerdottern, vemodigt
skälmskt :
UNå, då få vi väl resa i morgon,
som du vill, Asta!”
Björne hade hört det och skalf
ofrivilligt till.
”Ja, måste vi det? Vi kunde nog
dröja ett par dagar. För din skull,
tant! — De äro så härliga, dessa sista
septemberdagarna. —’”
”"Nå, som du vill!”
När Björne åter vände sig om,
tordez3 han inte genast se på Asta. Han
gaf den gamla en lång,
månskensglim
mande blick, full af tacksamhet och
ung lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
