Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUSETSKARL KIFYAS.,
ar SIGFRID SIWERTZ.
Zet var i en sorgsen liten stad,
där fönstren stirrade in i
hvarandra tvärs öfver tomma
gator och tiden gled fram lika tyst och
omärkligt som kanalernas mörkgröna
vatten. I kanalerna speglade sig gamla
gafvelhus och trädgårdar med
hvitblommande körsbärsträd, hvilkas grenar
hängde tunga öfver vittrade tegelmurar.
Den stilla overkligheten i vattnets
dunkla spegling lät de fromma drömma
sig bort. Kom en vind i skymningen
eller slog en svan med den klippta
vingen, då brast bilden, men blott för
att sakta glida ihop och klarna igen.
Kyrkan stod hög i luftig ensamhet och
blickade eftersinnande ut öfver de röda
tegeltaken och slättens blanka
vattenvägar.
Vid Vattendragarnas gata bodde
mor Baren. Huset var litet och smalt
under ett sviktande tak af mossiga
tegelflisor. Innanför låg en liten
trädgård mellan höga murar. Där
blommade rosor. Det var den mest tysta
och ensliga vrå af världen. Hade du
kommit från de stora städernas oro
och dömts att förblifva där, skulle ditt
hjärta ha brustit af ensamhetens
sorgsna vällust.
Mor Barens rum låg på nedra
botten. Det var litet, vänligt och lefvande
af många minnen. En trappa upp
bodde tre systrar, som knypplade
spetsar. Hela dagen kunde man höra
spolarnas lätta knackande. Men deras
stämmor hördes ej ofta.
Vattendragarnas gata mynnade ut i
kanalen med tre svartgröna, hala
trappsteg, mot hvilka vattnet sof. I sin
reflexionsspegel såg mor Baren
kyrkogården på andra sidan. Dit kom hela
småskolan klapprande i träskorna och
med en nunna i spetsen för att ha
lektimmen under de gamla lindarna.
På den kyrkogården låg mor
Barens man, och dit skulle hon själf en
gång. Åldern kommer oss att med
en stilla kärlek betrakta de ting,
hvarmed vi snart skola förenas. Hon
tyckte det var så tryggt att ha
kyrkogårdens trän och kullar i sin spegel.
Annars tänkte hon inte mycket på
döden. Hon nalkades den utan tanke
Original from
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
