Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
allt klarare den rysliga synen, den
öfvernaturliga bilden af den, som i tre
dagar varit hemfallen åt dödens
gåtfulla makt. Tre dagar hade han varit
död; tre gånger hade solen gått upp
och ned, och han hade varit död.
Barnen hade lekt och vattnet hade
sorlat på stenarna, men han var död. Och
nu var han dock åter bland
människorna och såg på dem — såg, och genom
de svarta ringarna i hans pupiller,
såsom genom ett mörkt glas, stirrade
själfva det ofattbara Där på
människorna.
HI.
Ingen bekymrade sig om Lazarus;
vänner och fränder lämnade honom i
sticket, och den stora ödsligheten, som
omslöt den heliga staden, närmade sig
hans huströskel, vräkte sig ned på hans
läger och släckte ljusen. Ingen
bekymrade sig om Lazarus. Hans båda systrar
Maria och Marta gingo från honom —
den ena efter den andra. Marta drog
sig i det längsta för att öfvergifva
honom, ty hon visste ej, om någon skulle
lifnära och vårda honom, och därför
grät hon och bad. Men en natt, då
vinden for fram öfver öknen, och
cypresserna kvidande böjde sig ned öfver
hustaket, klädde hon sig tyst och gick tyst
sin väg. Sannolikt hörde Lazarus, hur
det slog i dörren efter henne, och hur
den glappade för vindstötarna, enär
den inte blifvit riktigt stängd. Men han
steg ej upp och såg ej efter henne.
Hela natten ända till morgonen susade
det i cypresserna öfver hans hufvud,
och dörren gnisslade ömkligt, då den
släppte in i det kalla rummet den
glupskt rasande ökenvinden. Såsom
en spetälsk skyddes han af alla, och
LEONID ANDREJEV
man ville till och med binda en bjällra
vid hans hals för att förebygga
obehagliga möten med honom. Men
härvid invände någon, att det skulle vara
rysligt, om man nattetid finge höra
pinglandet af Lazarus klocka under
fönstren, och man gaf honom rätt däri.
Och eftersom han ej bekymrade sig
om sig själf, skulle han kanske ha
svultit ihjäl, om ej grannarna i sin
ängslan skaffat honom föda. Den bars
till honom af småbarn, ty de voro ej
rädda för honom och gjorde ej heller
narr af honom, såsom de i sitt
barnsliga okynne eljest plägade gent emot
fjolliga stackare. De voro likgiltiga
mot honom, och Lazarus vedergällde
med samma likgiltighet. Han hade
ingen åstundan att tacka dem för dessa
tjänster och kände ingen lust att smeka
deras små svarta hufvuden eller se in
i deras oskyldiga, tindrande ögon.
Hans hus, prisgifvet åt tidens
förhärjande makt och åt öknen, vardt
förfallet, och de hungriga, bräkande
getterna hade skingrat sig på
granngårdarna. Äfven bröllopskläderna voro
illa farna. Det var samma kläder,
som han burit på den där lyckliga
dagen, då musikanterna spelade, och han
märkte ej skillnaden mellan nytt och
gammalt, mellan trasigt och helt. De
granna färgerna voro urblekta och
blaskiga, och elaka gårdvarar samt
öknens hvassa törnen hade förvandlat
det fina tyget till trasor.
Om dagen, då den obarmhärtiga
solen förbrände allt lefvande, och till
och med skorpionerna gömde sig
under stenarna och rullade hop sig i
vanvettig åtrå att få stickas, satt han orörlig
midt i solgasset och lyfte upp sitt
blåaktiga ansikte med det tofviga, vilda
skägget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
