Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518
likgiltigt slukade dem det Oändligas
omättliga, svarta svalg.
”Stopp!” sade imperatorn. Men
redan klingade hans stämma likgiltigt,
kraftlöst hängde armarna ned, och i
den fåfänga kampen med det stigande
mörkret tändes och slocknade hans
örnblick.
”Du har dödat mig,
sade han i dof, slö ton.
Men dessa ord af hopplöshet
räddade honom. Han drog sig till minnes
sitt folk, till hvars värnare han var
korad, och af en hvass, frälsande
smärta genomträngdes hans domnade
hjärta. Vigda till undergång, tänkte
han med ängslan. Ljusa skuggor i det
Oändligas mörker, tänkte han med
fasa. Sköra käril med lefvande,
svallande blod af ett hjärta, som känner
bedröfvelse och stor glädje, tänkte han
med ömhet.
Under dessa känslor och tankar,
då vågskålen sjönk än åt lifvets sida, än
åt dödens, stannade han långsamt vid
lifvet, för att i dess lidanden och dess
fröjd finna ett värn mot tomhetens
mörker och det Oändligas fasa.
”Nej, du har icke dödat mig,
Lazarus!” sade han i hård ton. ”Men
jag skall döda dig. Gå!”
Samma kväll åt och drack den
gudomlige Augustus med synnerlig glädje.
Men gång på gång stelnade i luften
den höjda armen, och ett matt
skimmer förändrade den klara glansen i
hans örnblick — det var fasan som likt
cn iskall våg smög sig fram vid hans
fötter. Besegrad, men icke dödad,
kallt bidande sin stund, stod hon som
en svart skugga under hela hans lif
vid hans hufvudkudde, härskade öfver
natten, men lydigt öfverlåtande den
ljusa dagen åt lifvets sorger och fröjder.
Lazarus! ”
eC
LEONID ANDREJEV
Följande dag blefvo, på
imperatorns befallning, Lazarus ögon
utstungna med glödande järn, och han
skickades hem till sin födelsebygd. Ty
den gudomlige Augustus kunde ej
besluta sig för att aflifva honom.
o
Lazarus återvände till öknen, som
mottog honom med vindens hvinande
andedräkt och den svedande solens
glöd. Åter satt han på stenen med det
vilda, tofviga skägget upplyftadt, och
två svarta hål tittade slött och hemskt
upp mot himlen i stället för de
utstungna ögonen. I fjärran sorlade och rörde
sig den heliga staden, men i hans
närhet var det folktomt och tyst. Ingen
närmade sig platsen, där han tillbragt
sin underbara uppståndelses dagar, och
hans grannar hade längesedan
öfvergifvit sina hus. Men hans förbannade
vetande, inbrändt med glödande järn i
djupet af hufvudskålen, höll sig
förborgadt i detta gömsle, och ur detta
gömsle var det som om tusende
osynliga ögon stirrat på mäniskorna
ingen vågade någonsin mer se på
Lazarus.
Men om kvällen, då solen, röd och
vid, sänkte sig mot väster, rörde sig
den blinde Lazarus långsamt i riktning
efter henne. Han snafvade på en sten
och föll, och mot aftonrodnadens röda
bakgrund fick hans kropp med de
utsträckta armarna en vidunderlig likhet
med ett kors.
En gång hände det, att han gick
bort och aldrig vände åter. Så ändades
det andra lifvet för Lazarus, som i tre
dagar varit hemfallen under dödens
gåtfulla makt, men genom ett under
stått upp från de döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
