Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
”Nej, titta,” utbrast» Ann-Marie.
”Jag tror det snöar.”
Och mycket riktigt; det började falla
stora, tunga snöflingor där ute. Det
var den första snön, som kom.
AnnMarie stod vid fönstret och såg ned
öfver staden. Ateljén låg vid
Fjällgatan, och utsikten var vidsträckt och
storartad. Skeppsbron såg ut som en
buktande, grå myrväg, och
spårvagnarna som stora, tunga insekter, där
de rör de sig framåt med en fart, som
här uppifrån ateljéfönstret blef
förunderligt trög? Strömmen var
grågrön, och mot det gröna lyste kastellet
på holmen bjärt rödt.
Så här skulle man bo,” utbrast
Ann-Marie. ”Från mitt fönster ser jag
bara ett hörn af en gränd, och på det
hörnet står det en skylt med:
Stockholms råhudsaktiebolag på. Jag kan
se litet af Skeppsbron också, men det
är inte mycket. Från bodkammaren i
,
Västervik såg man åtminstone sjön.”
”"Vill ni se konsul Ljungströms
porträtt. Det går långsamt, men välment.’”
Herr Byström visade på ett staffli
med en tafla, som stod vänd mot
väggen. Han gick fram och vände den rätt.
”Den där blir bra,” sade
AnnMarie, som noga granskade den. ”Han
är verkligen så där trind. Men hvad
är det där då?” fortsatte hon och
pekade på ett annat staffli, som skymtade
fram bakom skärmen, hvilken afdelade
ateljén, så att den föreföll att vara
två rum, ett mycket litet och ett stort.
"Det är ett fruntimmer, som jag
inte kan få någon hals på.” Han gick
efter taflan och ställde den framför
konsuln på staffliet. Det var en kvinna
med litet, nedböjdt hufvud och ett
pannband af guld. Det underliga var det
sällsamma uttrycket af styrka i ansiktet
547
och ögonen, sorm sågo rakt på en, på
en gång dunkla och brinnande.
”Hon ser ut, som om hon ville att
man skulle göra — jag vet inte hvad.
Hon tänker någonting märkvärdigt,”
sade Ann-Marie, som smått drog sig
tillbaka.
”Det är meningen att vara
Gudruns eggelse’,” svarade herr Byström.
Ann-Maries kritik gladde honom, ty
den kom så ögonblicklig och ofrivillig,
och hon hade verkligen ögon att se
med. ”Har ni läst ”"Eddan ?”
”Nej, hvad är det för slag?”
frågade Ann-Marie.
”Det är någonting, som ni måste
ta med er hem och läsa. Vår första
nordiska poesi.”
”"Vers, ” sade Ann-Marie. ”Det är
vackert, men det är konstigt. Far, han
höll bara Fäderneslandet, och han tålde
inte, att man läste annars. Han tyckte
det drog för mycket tid och lyse.”
”Ha de inte böcker hos konsulns ?”
”TJo, flickorna ha och Herbert, men
det är mest på franska, och jag kan
ju inte svenska en gång, säger Axelina.
Och så ha de en liten bokhylla inne i
serveringsrummet, men det är gamla
skolböcker. Tant och farbror läser bara
tidningen.”
”Tycker ni om att läsa?”
”Ja, väldigt, ” svarade Ann-Marie
med ifver. ”Men jag törs inte gå och
köpa böcker, för jag vet inte, hvad
jag skall köpa för ena, och flickorna
vill jag inte fråga.’”
”Jag skall hjälpa er,” sade herr
Byström. "”Ni kan för resten få låna
af mig, om ni vill. Jag har en hel
massa där inne. Påminn mig, när ni
går.
”Tackar, ” sade Ann-Marie förtjust
Hon ställde sig åter att se på taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
