Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUBBEN ABYGGE
når sola går opp.” — ”"”Ja, det ljusne
nu, ” sade gubben. ”Det blänk på
vattnet.” — ”Ja, måsa komma. Vi gett
vänta en stund till. Dom sof nör i
Torsgropa. Ser I, morbror, att Asper
ligg där vid Blåstensrefvet ändå. Han
ha lagt i natt. Och sjön ha ju sluta
rakt.”” — ”Vi få fäll ro in då!” sade
gubben, som stirrade på kroken. ”Ja,”
svarade Danke, ”int kan vi göra nå än
på en timma, tänk jag.”
Ingen fågel hade denna natt sjungit
i skogen, men när nu luften gulnade
emot soluppgången och dess
föregångssken lyste i daggen, började
fågelkvittret. Morgonen klarnade hastigt, och
gubben Locknéus väckte de sina, men
i Åbygges båt var sömn öfver alla. Till
och med Åbygge själf hade somnat till
slut. Gubben Locknéus for kring
kroken och såg, att den vakade, men när
han såg sör mot Rå, syntes intet af
Åbygges krok; inte ens vakarn kunde
skönjas, endast en mås låg och sam
och skrek då och då. Nu kom
morgonbrisen, och sjön hade i ett slag vuxit
upp igen. Gubben Locknéus rodde in
på viken och väckte Åbygge, som
alltjämt sof. ”Abygge!” sade han.
”Kroken din vaka int.” — ”Vaka han int? ”
mumlade Åbygge med stillastående
ögon. ”Jag kan int si’n.” — ”Int si’n.
Och han vaka, når vi var ute för en
stund sen.” — ”Men sjön ha komme.
Det val stormen. Måsa skrik, och sola
häng i moln, och det ryk tå himmeln.”
— ”Få fäll si åt då!” sade Åbygge,
reste sig och purrade ut.
Fastän flickorna knappt orkade
öppna de svidande ögonen mot
morgonljuset, vågade de ingenting säga, ty nu
visste de, hvad det gällde, och därför
rodde de tyst. För sig själf utbröt
gubben till sist: ”Skulle’n sjunka rakt,
585
mens vi sof så liten stund!” — ”Jag
si vakarn, kom svar från Danke, som
dragit på sig vaxduksförklädet. ” Håll
rätt så!”” — ”Ha’n sjunkit?” — ”Ja,
hu då, han ligg fäll ett par famnar
djupt. Vi gett be Locknéus hjälpa oss.’”
— "”Lyse det vara tå strömmen? Giss
på, om han är full i strömming
kanske! — ”Ingan! Det lyse bara
svartvattnet. Det är strömmen och sjön
bara. Men nå lite strömmnig tör det
fäll vara med. Men tänk I laste den
hänn båten med strömming?’” frågade
Danke och trampade på ett bord, så
att en vattenstråle steg in. ” Båtsatan
eran är ruten, hör ji, morbror!” —
""Tramp int sönder båten, lidling! Nog
fan håll båten, om du bara kan skaffa
hit strömmingen!” ropade gubben
Åbygge och tillade: ”Hur fan ska er
göra nu då?”
Då räckte Danke ut armen och
pekade mot horisonten, där solen hängde
i moln. Han pekade på hafvet, som
så hastigt förvandlats från ett böljande
fält af nattens dyningar till oroliga och
skumtoppade vågor, hvilka bröto med
ett tilltagande dån, och pekade på
bränningarna, bakom hvilka klipporna
började lefva upp i det gula solskenet,
och på måsarna, som under oroliga
skrin flögo högt öfver stranden. Det
borde väl synas, sade han, att
stormen kom; och Locknéus skulle snart
ro hem, han höll ju på att hala in
stenarna. Aspers nör vid
Blåstensrefvet voro redan under segel.
Antingen måste man be Locknéus om
hjälp eller fara hem och ömsa båt och
få några med sig. Flickorna tiggde,
att man skulle be Locknéus, och Danke
började svära.
Men gubben Åbygge blef så arg,
att han måste upp och skaka på sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
