Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVARFÖR KALLE INTE VILLE SPELA
sarna for ut å in på gårn där. Ja, si,
dä va nu någe särskildt mä kära mor i
Solskene. Dä va nu inte bara dä, att
ho hade en fin gård å pengar å satt i
välmåga, ho va, hundingen, så fin själf,
att ho kunde ensam vara hufvusaka
för dom, som kom i friarärende te
gårn hennes, fast gårn, kan veta, också
drog. Nej, kära mor på Solskene va
inga fågelskrämma, ho, som dä skramla
om benkoterna på, för si ho va rund
och mjuk att ta i, för den som nu feck
ta i na, kan veta, å röblommig på
kinderna, å ett par fina, mörkaktiga
öger hade ho, å håre va ljust å knollra
sej ve örena å under hårkorgen i
nacken. Ja, sånt där drar. Å dä säjer
ja, hade kära mor i Solskene haft hatt
på hufve å inte halsduk, så skulle
hvareviga en ha tatt henne för e
herrskapsmänniska. Men si nu geck ho i
halsduk, svart sidenhalsduk, som låg fint
om hufve på na, då ho va i körka. Ja,
inte skulle en ha kunna drömt om, att
Kalle skulle våga lyfta sina öger te
kära mor i Solskene, men dä hade han
nu gjort. Ja kom te få reda på dä, ja,
innan nån an fick reda på dä. Å när ja
fick hum om lite, så förstog ja fäll en
del. Ja förstog fäll, hur Kalle skulle
ha dä ve allt prat, som gick om friarna
te kära mor i Solskene, å hur de va
för’n te ta ifrån å spänna för åt
storgubbarna å alla andra, som gjorde sej
ärenden dit. Ått ho te slut skulle stanna
för nån, va ju klart, för si kära far i
Solskene, som ho va gift mä i sex år,
va te åra kommen, då ho tog en, å ho
gick bara si fars vilja te mötes då,
sas dä. Å sjukli å knarri hade han vari,
för si, han hade gikta å va som leläst,
så lifvets salighet hade ho just inte fått
smaka på mä honom, fast ho kom te
välmakta, å dä va fäll klart, att ho
669
lura nån smula på dä också. En gård,
om han ä allri så fin, kan inte ge dä.
Men hur dä nu va, så hade ingen någe
för, att en gjorde sej te för kära mor
i Solskene. Folk undra på dä, men
ho sa nej te bå storgubbar och
herrekarar å gick där hemma på sin granna
gård å lyddes te Kalle, då han drog
stråken öfver strängarna i
kvällsstunderna. Ja, han kunde.sköta fiolen, han.
Å mä de tankarna, som han nu bar på
å som han inte tordes komma fram
mä, kom dä sej fäll, att en å annan
ton kom te gå långt å nådde fram te
henna, som gick å lyddes. Dä finns
nu vägar i lifve, som intet mänskligt
förstånd har reda på eller kan staka
ut, men där mångt å mycke hinner
fram ändå. Å så blef dä fäll här. Di
kom te få samma tankar, kära mor i
Solskene å Kalle, men inte tordes han
säja nå, å inte ville ho säja nå, å som
di nu inte sa nå, så kunde de ju inte
veta, hva de gick å tänkte hvar för sej.
Nu hade Kaille hört en kväll, att
kära mor sagt, att ho ville gå mä på
logdansen dä åre. Ho hade inte dansat
på nie år, men nu ville ho dansa igen.
Dä va te Petter i Norgårn ho sa dä,
å Kalle kom te höra på’t. Petter hade
dä åre tagi emot Storgårn etter far hans,
som dött, men han hade många syskon
te lösa ut, å dä satt åt för’n just då.
Men Petter var en ung å grann kar,
å dä skalf allt i Kalle, då Petter stod
å hängde mot planke te Solskene om
kvällarna å gjorde samtala mä kära mor
långa. Ägerna deras hängde också ihop
på norsia. Dä va nu efter den dan,
som Kalle sa nej te pojkarna, då dom
va ihop mä’n om att han skulle spela
på logdansen, fast han blef bjuden två
å femti. Ja, han hade nog sin mening
mä dä. Han visste själf om tale, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
