Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVARFÖR KALLE INTE VILLE SPELA
om ja alri skulle kunna komma lös
ifrån dej, Kalle,” sa ho. Ja tyckte allt,
” att dä gick väl länge om, innan Kalle
kom sej för att svara då, men dä passa
sej väl bäst för dom, som dä nu va,
kan jag tro, å inte vet ja, hur dom bar
sej åt, för ja såg dom inte. Men te sist
hörde jag Kalle säja dä, å då hade han
liksom fått e ny röst: ”Kan ja tro på
dä?” sa han. ”Kan dä finnas en sån
lycksalighet på jola för mej?” sa han.
”Ja har vari så full mä längtan, men
ja har inte våga mej fram mä dä,” sa
han. — ”Ja, ja har också längta, ” sa
ho, ”sutti i mi ensamhet å längta, å dä
va för din skull ja kom hit, Kalle. Men
ja måste dansa mä alla andra först,
innan du kom, Kalle. Du ska tro, att
ja vänta.” Så vart dä tyst igen. Men
så kom Kalles röst, å dä va alltjämt
den där nya rösta: ”Nej, nu må ja
gå efter fioln,” sa han, ”nu må ja
spela, ” sa han. ”Å kära mor ska sitta
breve mej på logbalken, ”” sa han, ”men
mä en lefvande själ får ho inte dansa
då, ” sa han. — Å ja hyfva mej in på
logen, så att de inte skulle märka, att ja
vari inom hörhåll. När så Kalle kom
tebaks mä fioln, satt kära mor på
logbalken. ”Nu ä dä ja, som spelar,” sa
Kalle te Hans i Dunderbo. Å så hyfva
han sej opp på logbalken te kära
mor.
Men nu va dä som så, att en af
pojkarna hade hitta på, dä va nu Per
i Sörgården, för si, han va så där
påhittiger af sej, han, att vi skulle skjuta
för luckorna te logen, så att dä blef
mörkt därinne, å så skulle flickorna
packa ihop sej i ett hörn, å vi pojkar
skulle ta reda på den vi ville ha mä
att känna oss för. Å så kom luckorna
igen, å dä vart mörkt på logen. Å
inte tror ja, att mörkre va i vägen för
671
dom två, som satt på logbalken, för en
har fäll vari mä, å en vet fäll, hur
dä går te, å att dä finns ögonblick, då
mörkre också kan vara bra. Men, du
jemmeni — ett sånt hojande å
skrikande dä vart i flickhopen! När nu
pojkarna skulle känna sej för, så kan
en veta, att de gjorde dä grundligt, å
dä geck om, innan hvar fått tag i
sin. Å inte hade de så värst brådtom
heller mä att få opp luckerna, när som
nu hvar å en fått tag på den han ville
ha. Men då i mörkret va dä, som dä
kom en ton ifrån logbalken. Dä va
Kalle, som spela. Nej, dä va ingen
af oss, som nånsin hört maken. Dä
va inte dans — Gud vet, va dä va —
å ändå lät dä, som om själfva
strängarna dansat. I den stunna vart där
mycke ihopspelat. När sen Kalle drog
sta mä e polka, å luckorna kom opp,
såg ja, att dom på logbalken hade maka
sej så nära hvarandra, som folk nu
kan komma. Å dä va nu någe så
vackert öfver dom båda två, så ja vart
stående å bara såg på dom. ” Den
polka ska du ha tack för,” ropa en af
pojkarna te Kalle, ”men inte lär du
få två å femti för na.” Kalle svarte
inte nå på dä, han visste fäll, att han
fått mer än två å femti på den
logdansen. När polka va slut, gick kära
mor från dansen, å Kalle följde mä
förstås. Ja stog i loglucka å såg efter
dom, hur dom följdes åt hem åt
Solskene. Dä dagas just då, å östern stog
rö, för sola va färdi att gå opp. Å ja,
tänkte, där ja stog å såg efter dom i
loglucka : jola har allt si salighet, ho
också, tänkte jag, bara en kan
komma åt na. Dä gäller att spela på de rätta
strängarna, för dä ä nog så, att hvar å
en har sin fiol att spela på.
Ja, å så kan ni förstå, att Kalle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
