Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
OCH ANDRA DAMER. Z
BERÄTTELSE ar ULRIK UHLAND
(Forts. fr. föreg. häfte.)
Den fattigt uppfostrade, fula men rika och lustiga Ann-Marie Berthelsen från Västervik har efter
sin fars död blifvvt upptagen hos sina enda släktingar konsul Ljungström, som jämte sin familj — den
Uitet uppkomlingsaktiga frun, de två behagsjuka döttrarna Axelina och Jeanne, den snobbige äldsta sonen
Herbert, som är löjtnant, och den duktige yngre sonen Magnus, som är kontorschef på faderns kontor —
bebor och har sin affär i sitt eget hus vid Skeppsbron i Stockholm. I huset bo dessutom konsulns
farbror, grosshandlar Ljungström, som grundat affären, och fröken Marianne Bach, konsulns nya
kontorsbiträde. Vi ha i det föregående äfven gjort bekantskap med moster Greta, konsulinnan Ljungströms
syster, som icke stigit högre än till hushållerska åt en gammal revisor, men som wvisste alltför mycket
om löjtnant Herberts galanta historier, och med firmans kassör Pontus Wennmark, samt varit wvittne
till hur löjtnant Herbert och fröken Axelina i hemlighet och med Wennmarks hjälp skaffa sig
kassaförstärkning ur firmans kassa. Så ha vi äfven fått en liten inblick i de uppträzgandes hjärteaffärer, och
sett hur Pontus Wennmark i hemlighet brinner för Axelina medan hon försöker slå an på en kamrat
till löjtnant Herbert, baron Klewe, och hur Magnus, själf tämligen oberörd, är utsatt för den strålande
skönhetens, fröken Irma Salomonsons heta låga. Fröken Salomonson är dotter till den stenrike, men icke
alltför samvetsgranne grosshandlar Salomonson, som börjat sin bana i ett klädstånd. Vidare ha vi
varit med på en middag hos konsul Ljungström, som fru konsulinnan anordnat för att en ung artist,
Anton Byström, skall få tillfälle att i hvardagslifvet studera konsuln, som han skall måla. Emellertid
intresserar 8ig herr Byström mer för fröken från Västervik, som han finner lustig och originell, och
för fröken Bach, hvars diskreta skönhet han gärna wvill fästa på duken, än för konsul Ljungström.
Detta herr Byströms intresse för fröken från Västervik utvecklar sig först till långa gemensamma
promenader och slutligen dirhän att hon sitter modell för honom och att han diärunder finner att hon,
om hon bara klädde sig efter sitt utseende, kunde komma att se rätt stilfullt originell ut i stället för
att nu endast verka klumpig. Äfven få vi en inblick i grosshandlar Salomonsons sätt att göra affärer.
Dels låter han sin nevö ingenjör Efraim von Lewen göra en fwl konkurs, hvarvid hans föregifne vän
konsul Ljungström förlorar femtio tusen kronor:;: dels samlar han alla fordringar på den nästan
ruinerade hufvudmannen för en af Sveriges äldsta ätter, grefve Hogardt, som han sålunda ekonomiskt har
alldeles i sin hand, och erbjuder honom att bli skuldfri samt att dessutom få en miljon om han vill
gifta sig med hans dotter Irma. Denna,som i hemlighet åhört samtalet mellan fadern och grefve
Hogardt, blir utom sig af förbittring mot fadern för hans "affärsspekulation" och beslutar att hämnas och
skaffa sig själf upprättelse. Medan fadern är bortrest skaffar hon sig tillträde till faderns privatkontor
och samlar alla grefve Hogardts skuldpapper för att utan faderns vetskap annullera och återsända
grefven dem.
SEXTONDE KAPITLET.
Ann-Marie klättrade uppför de tre
trapporna i det mörka huset vid
Fjällgatan, och herr Byström var redan i
fullt arbete, inte med att måla, men
med att städa i ateljén. Han hällde
en hel bricka med cigarraska i
kakelugnen, där brasan brann, och ruskade
upp kuddarna på ottomanen.
”Jag håller på att göra fint, som
ni ser. Men jag hade två kineser här
i natt.”
”Kineser, nej?” sade Ann-Marie
förbluffad. ”Hur i alla mina dar
kommo de hit?”
”Ja, inte riktiga från Kina,” sade
herr Byström småleende. ”Det var
ett par artistpojkar, som för
ögonblicket inte hade råd att bo på Grand
Hötel, utan logerade här på golfvet i
all enkelhet. Sådant kallas på
konstspråket för att kinesa.”
”Så trefligt,” utbrast Ann-Marie.
”Det är riktigt i min smak.”
”Att ligga på golfvet?”
Original from
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
