Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
i rörelse.
ett leende.
Telefonen ringde inne i konsulns
rum och Wennmark gick in. När han
kom ut, blef Marianne riktigt ängslig,
så blek var han. Han såg ut, som om
han hållit på att svimma, när han åter
gick fram till pulpeten och satte sig.
Marianne såg honom endast på ryggen,
men hans hållning föreföll henne så
hopsjunken. Hon hoppade ned från
stolen och gick fram till honom. Han
satt nedböjd, med hufvudet hvilande
på sina korslagda armar på pulpeten.
”Är herr Wennmark sjuk?”
Wennmark såg upp. Marianne
märkte, att kallsvetten rann utför
pannan på honom.
”Ja, jag förmodar det,” svarade
han på ett besynnerligt slött och
frånvarande sätt.
”Kan inte herr Wennmark gå hem
då?”
Han svarade ingenting, och
Marianne fortsatte :
”Jag telefonerar efter en släde,
och jag kan mycket väl stänga kontoret
sedan, om bara herr Wennmark låser
igen kassaskåpet.”
Wennmark såg ut, som om han
icke alls: fattat, hvad hon sade, och
hon började känna sig riktigt rädd.
Tänk, om han satt här och fick slag
eller någonting.
"”Jag telefonerar,” sade hon hastigt,
och så gick hon skyndsamt till
telefonen. Lyckligtvis fick hon genast
droskstationen och sade till om en
släde, som skulle komma
ögonblickligen.
”"Vill herr Wennmark = försöka
stänga till skåpet ?” frågade hon sedan,
men han tycktes fortfarande icke höra.
Hans stora nyckelknippa låg på hans
45. — 1907. IX.
Han lyfte på hatten med
691
pulpet borta vid fönstret mot gränden.
Marianne visste mycket väl, hvilken
nyckel det var, som hörde till
kassaskåpet. Hon tog nycklarna och låste
till det stora skåpet.
”Men hur går det med remissan
i morgon?” sade hon i frågande ton.
Herr Wennmark kanske inte kan
komma? Hon tyckte det var synd att plåga
honom, men det var ju nödvändigt.
"Remissan?” upprepade
Wennmark. ”Jag vet inte.” Han såg med
en mödosam rörelse ut genom fönstret,
där släden stannade, sedan fortsatte
han i samma förunderligt slöa ton:
”"Vill fröken behålla nycklarna.
Löjtnanten kommer väl snart in. Vi skulle
talas vid om en stund. Han får sköta
om det. Det ligger fjorton tusen
kontant i skåpet, i lådan till höger. Det
skall vara en postremissväxel, och
brefvet till Finsch ligger färdigt i
pulpeten.”” Han vacklade ned på golfvet,
och Marianne hjälpte honom på med
rocken. Det var gränslöst, hvad han
såg eländig ut, tänkte hon, och hon
följde med honom ända ut genom
porten. Först då hon sett honom
ordentligt instufvad i släden, gick hon in
igen. Nyckelknippan låg på pulpeten,
som förut, och hon tog den bort till sig.
Så tråkigt också, att han skulle bli
sjuk just i dag, medan både konsuln
och Magnus voro borta. Men de fjorton
tusen kunde väl löjtnant Ljungström
skicka af i morgon, så det gick väl
ändå an. Hon skulle ju i värsta fall
själf kunna göra det. Köpa en växal
och assurera ett bref, det var ju ingen
så synnerlig konst.
Men det gick i alla fall inte att
skrifva, ty hon kunde icke glömma så
herr Wennmark sett ut, precis som
en halfdöd människa, och kallsvetten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
