Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FPLYTTFÅGELTIDEN — 52
ljusa blus försvunnit bland asparna
vid portarna till brunnsparken. Hon
gick in i en värld, där hon fann
allting alldeles utmärkt, och han, han
vände åter till sitt slott i skogen. Där
skulle snart de gamla vanorna gripa
honom igen — han vissté det trots
allt hvad han lofvat badläkaren —
och Riviére Gardras med de tre
stjärnorna skulle åter blifva hans vän.
De skulle hålla gille tillsamman, han
och det som var och Riviére Gardras.
«Nästa sommar måste vi vara
riktigt krya, så att vi kunna spela
tennis!<
Monsieur le baron 1log sitt gamla
leende, hvilket en gång varit så
oklanderligen välgjordt, men som den sista
tiden börjat grina inte obetydligt i
sömmarna. Han räknade visst aldrig
på hälsan vidare. Han vore bara så
nöjd, så innerligen nöjd, om blott,
när slaget nästa gången kom, det
genast krossade, så att han, slapp dö
styckevis, såsom han hittills gjort.
Småningom hade han gjort
resignationens nödtvungna fattighjonsdygd
till sin, och la mort sans phrase var
blifven till hans sista, melankoliska
devis.
Men fröken Annie knackade
dristigt på en af rutorna i Villa Mimosa;
och strax visade sig halfklädd i
fönstret Edith Holm, hennes trognaste
sommarväninna.
«Skynda dig att blifva färdig, så
väntar jag i trädgården.«
Sedan gick hon genom den lilla
hvitmålade grinden in i trädgården,
tog upp ur gräset en rödkindad
hampus och började mumsa af hjärtans
lust. Fröken Annie var alltid glad
och hungrig om morgnarna, tvenne
ovärderliga egenskaper, hvilka nästan
alltid förbises af de dumma karlarna
då de draga på giljarestråt.
47. — 1907 X.
Strax därefter kom Edith ned.
Hon var en lång, mörklagd flicka,
inte just vacker, men med stora
härliga, gråblå ögon. För öfrigt ett
energiskt drag öfver munnen och en haka,
som visste hvad den ville. Hon gick
hastigt och vårdslöst, och då hon drog
åt sig kjolarna för att skydda dem
mot daggen, såg man att hon haft
brådtom att komma ned till Annie,
ty kängorna voro oknäppta. Öfver
hennes rörelser låg något febrilt,
uppjagadt, hvilket framträdde så mycket
tydligare som hon sökte dölja det utan
att äga skådespelaretalang. Ett
gammalt öga som såg, märkte genast,
att hon hade en sömnlös natt bakom
sig.
Annie slog armen om hennes hals,
och så började de två unga flickorna
vandra fram och tillbaka på de djupa,
regnbundna sandgångarna.
«Nå, sade han någotsedan?«<
började Annie.
«Ja, i går afton — han följde
mig hem, som du såg.«
«Och du...«
«Det blef nej, förstås.s<
«<O..s«
«Ja, käraste, du vet jul!<
«Ja visst, men kanhända hörde
du ändå galet den där gången.«
örAldrig! Jag stod inte fem steg
ifrån honom, så att jag uppfattade
hvarje ord, fast han inte kunde se
mig för syrénhäcken.«
«Så du tror att det var för
pengarnas skull?«
«O ja, de otäcka, otäcka
smutsiga pengarna.”
«Och därför sade du afgjordt —
nej.«
aja_a
s«Och ändå håller du af honom,
stackars barn.«
Edith svarade irte. Hon endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
