Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FLYTTFÅGELTIDEN
«Ja, ja, låt oss göra det!« — Och
så nickade de då och skildes.
Gunnar Grå följde Edith utåt
hamnpromenaden.
Dock, de hade inte hunnit tjugu
steg, förrän Annie han upp dem.
«Nej, det är omöjligt; det går
inte, det är bäst på det gamla sättet.
Farväl, Edith, käraste vän; jag
skrifver så fort jag kommer hem. Farväl,
Gunnar Grå! — Där har ni en blomma
hvar. De äro litet vissnade, men det
passar bäst med vissna blommor i dag.«
Snart stodo Edith och Gunnar
Grå vid Villa Mimosas grind.
«Tack,« sade Edith, räckande
honom handen. <Jag skulle gärna vilja
göra er någon återtjänst, ifall jag det
kunde.«
«Nej, det kan ni inte,+ svarade
han häftigt. «<Annu i morse trodde jag
det, men nu tror jag det inte längre.
— Glöm inte att påminna er pappa,
att virapartiet hos doktor Bergius är
framflyttadt till klockan sju i afton.«
«För min del tycker jag det skall
blifva rätt skönt att komma hem till
sin varma våning igen,< pustade Annies
mamma, sedan den sista kofferten
blifvit nedsänd till hamnen.
«O, men så låt då bli att tala
om det där,< utropade Annie otåligt.
«För min del skulle jag helst se, att
jag finge bo i den här lilla villan så
länge jag lefde och sluppe både
stenhusen och spårvagnarna.«
«Annie har bestämdt stigit upp
på galen sida i dag, och det är nog
bäst att inte låtsas om henne,« menade
pappa och tog sig om hakan. — —
En timme senare stod Annie på
kommandobryggan, växlande de sista
orden med vännerna på kajen.
Selim Peters hade kommit dit från
sina rapphöns, monsieur le baron
vo so
1725
hade låtit rulla ned sin stol. Mari Ann
Brandling var där och Märta Wahren
och de fyra misserna Leighton med
sin mamma och Tarras Ulff och alla,
alla De många buketterna, som hon
måst lägga ifrån sig på bänken,
doftade så härligt, och societetsmusiken
spelade så smältande ljuft, ty det var
nu hennes rättighet som medlem af
direktionen att skiljas från Saltskär
under toner.
Ändtligen hördes en lång, gäll
ringning från maskinrummet, och med
detsamma piskade propellern vattnet
till lödder. Kablarna lossades, och
båten fick slagsida mot land, då
passagerarna skockade sig där för att börja
näsduksspråket, sedan afståndet
afskurit möjligheten att meddela sig på
annat sätt.
Men Annie stod ännu länge kvar
på däck, tills Saltskär, hennes
sommars väna Vineta, omsider sjunkit i
hafvet. Sedan dök hon ned i sin hytt
och stirrade envist på de oljestrukna
väggarna med deras dumma
schablondekorering. Hon hatade de där
väggarna, hon visste inte hvarför, men
hon trodde att det var för att de voro
så blankfernissade och fögasägande.
Riktiga förhållandet var, att hon
afskydde dem därför att de hade
olyckan tillhöra en första klassens
passagerareångare på tvåhundraåttio
hästkrafter, hvilken med sexton knops
fart förde henne bort från Saltskär.
Så tog hon upp sin dagbok och
sökte skänka sina tankar form. Men
sedan hon skrifvit datum, gick det
inte längre, utan pennan hamnade på
golfmattan. Hennes lilla friserade
fAlickhufvud sjönk ned i handen, och
hon tänkte för första gången i sitt lif,
huru litet, huru oändligen litet det
egentligen är, som ord mäkta
uttrycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
