Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERAS MAMMA
klappa «lilla gumman« ett slag
iryggen och berätta, hur firad deras Wera
var. «Hon är en älfva hela flickan!<
Så kunde han också säga att
ungdomen allt behöfde få mera bål.
«Skicka Gerda efter ett par flaskor
kallskålsvin.«
«Men snälle Erik, det blir så dyrt
ändå....<
«Ah, seså, lilla mamma, vi spara
in på något annat, när det blir
hvardag igen.«
Det gick som han ville med det
första, det sista var omöjligt, då Anna
alltid måste räkna ut till det yttersta.
Och skulder hade de förstås som de
flesta andra, men icke tyngde de Erik.
Han lefde ifrån dem. Det hade
alltid funnits ett intensivt lifsbegär hos
honom, och detta fick ny kraft genom
Wera. Hon och han följdes nästan
ständigt åt. Han blef till och med
bjuden till hennes kamrater.
Anna kunde ofta sitta uppe och
vänta dem till sent på natten. Hon
behöfde icke vara sysslolös; alltid
fanns det något att laga, och timmarna
gingo ej långsamt, när hon satt så vid
den härdiga, sedan tolf år tillbaka
lika trogna arbetslampan, som stod
på sin bestämda plats till vänster om
syklumpen.
Redan på afstånd kände hon igen
sina käras steg och röster. Den trånga,
föga trafikerade gatan var vanligen
tyst och öde som en byväg vid denna
tid på dygnet, och när Anna stördes
i tystnaden af ett lifligt samspråk och
friskt skratt — Weras unga, klingande
skratt — skyndade hon först till
fönstret, Som hon öppnade, om det också
var midt i vintern för att ropa sitt:
«Välkomna hem!« sedan bar det af
ut i farstun för att lysa dem uppför
trappan.
In i rummet kommo de, berättande
49. — 1907. X.
753
hela tiden, genomglödgade af fröjden
som af sommarens solsken, nästan
lika lyckliga båda två öfver att lifvet
räckte dem stora famnen.
Förr hade Wera radat upp sina
leksaker bredvid moderns arbete, nu
lät hon de många
kotiljongsdekorationerna glittra och blänka på den
mörka bordskifvan, till dess hon med
en djärf, kraftig rörelse af sin starka,
hvita hand, sopade dem alla i golfvet
och sade:
s(
sJa, nu bryr jag mig: *u”...dem
mera, det är skräp i alla "
Morgonen därpå, när [ p. Erik
gått till kontoret och Wera till
skolan, plockade fru Anna i ordning i
de små rummen. Hon slätade ömt
och smekande öfver Weras hvita
klänning, innan hon hängde in den, och
hon var nog dåraktig, gamla
gråhårsfrun, att klappa mannens frack, när
hon omsorgsfullt borstade den.
Men längst dröjde hon vid
kotiljongsdekorationerna. De voro på en
gång så främmande och så kära för
henne. För länge, länge sedan hade hon
åtrått dem som en stor lycka, en seger,
men aldrig hade hon fått bära ett
enda af dessa små hyllningstecken.
Hennes ungdom hade varit grå och
stilla som en lång regnvädersdag, då
man ej ens kan hoppas, att det skall
klarna, men hon hade sett, att det
fanns solskensdagar för andra — detta
födde längtan.
Mamma Anna kunde stanna midt
i sin städning och börja plocka bland
balgrannlåten, som hade den varit
blommor med en ljuflig doft, och hon
fäste tankspridt en glänsande
guldstjärna på sitt platta bröst, där det
nötta klänningslifvet slog veck.
Hon låtsade en sekund, att hon
var ung och vacker och dansade ut
med sin Erik i lifvets röda glädje,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
