Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I UPPSALA
När han kom på tröskeln, gaf han
till ett utrop. I brådskan, när han gick
ut, hade han lämnat dörren öppen, och
fönstret, invid hvilket skrifbordet stod,
var också öppet. Det hade uppkommit
ett starkt drag, och nu såg studenten
de lösa bladen i handskriften virfla ut
genom fönstret. Han tog golfvet i ett
enda väldigt steg och lade handen på
papperen, men det var inte mycket
kvar att rädda. Endast tio eller tolf
sidor lågo kvar på skrifbordet. Allt
det andra dansade med vinden bort
öfver gårdar och tak.
Studenten lutade sig ut genom
fönstret och tittade efter papperen. En
svart fågel satt på taket utanför
vindskupan och såg på honom med spefull
högtidlighet. ”AÄr inte det där en
korp?” tänkte studenten. ”Det är ju
det man säger, att korpar bådar
olycka.”
Han såg några af papperen ligga
kvar på taken, och säkert hade han
kunnat rädda åtminstone en del af det
förlorade, om han inte hade haft sin
tentamen att tänka på. Men han tyckte,
att han var tvungen att först och
främst sköta sina egna affärer. ”Det
är hela min framtid det gäller, ”” tänkte
han.
Han kastade på sig kläderna och
rusade till professorn. Under vägen
hade han den förlorade handskriften i
tankarna. ”Det är en bra förarglig
historia, det här, ” tänkte han. ”Det
var en olycka, att jag skulle ha så:
brådtom. ”
Professorn började förhöra honom,
men han kunde i alla fall inte få
tankarna från handskriften. ”Hvad var
det den stackars karln sade?” tänkte
han. ”Hade han arbetat på boken i
fem år och hade inte kraft att skrifva
787
om den? Jag vet inte hur jag ska få
mod att tala om för honom, att den
är borta.”
Han var så upprörd och olycklig
öfver det, som hade händt honom, att
han inte kunde hålla tankarna samlade.
Alla hans kunskaper voro som
bortblåsta. Han hörde inte hvad
professorn frågade, och rakt inte visste han
hvad han själf svarade. Professorn blef
alldeles bestört öfver en sådan
okunnighet och kunde inte annat göra än
kugga honom.
När studenten kom ut på gatan igen,
kände han sig förfärligt olycklig. ”Nu
går jag miste om min plats,” tänkte
han, ”och det är öfverliggarens skull.
Hvarför skulle han komma med sin
handskrift just i dag? Men så går
det, när man är tjänstaktig.”
I detsamma såg studenten den, som
han tänkte på, komma sig till mötes.
Han ville inte tala om, att handskriften
var förlorad, innan han hade gjort något
försök att få igen den, och ämnade gå
tyst förbi honom. Men den andre gick
där bekymrad och orolig och undrade
hvad studenten skulle säga om hans
bok, och när han såg honom skynda
förbi med bara en ovänlig nick, blef
han ytterligt skrämd. Han högg
studenten i ärmen och frågade om han
hade läst något. ”Jag har haft min
tentamen,”” sade studenten och ville
skynda vidare. Men den andre trodde,
att han undvek honom för att slippa
säga, att han var missnöjd med hans
. bok. Han tyckte, att hjärtat ville brista,
därför att det arbetet, som han hade
hållit på med i fem långa år, inte skulle
duga till något, och han sade till
studenten i sin stora sorg: ”Kom ihåg
hvad jag säger dig! Om boken inte
duger, vill jag inte se den mer. Läs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
