Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
802 FRITHIOF
att patienten någonstans i kroppen har en
tuberkulös härd, hvarifrån bacillerna
komma ut i blodet och slå sig ned t. ex.
i näsan. HEller också kan den uppkomma,
genom att barnet — ty det är oftast i
barndomen den börjar — petar sig i näsan
med sina smutsiga fingrar, på hvilka för
tillfället tuberkelbaciller funnos. Och när
man vet, hur vanlig tuberkulos är,
äfvensom hur slarfviga människor äro med sina
upphostningar, så förefaller detta sista
smittosätt mycket antagligare; det
bestyrkes äfven af den omständigheten, att de
flesta lupuspatienterna komma från de
fattiga hemmen, där renligheten icke är
så stor och där solljuset icke får komma
in för att döda de tuberkelbaciller, som
upphostats på golfvet.
Före Finsens upptäckt behandlades
denna sjukdom på det sättet, att man
sökte aflägsna allt sjukligt t. ex. med ett
brännjärn, eller med knifven, eller med
en frätande salva. Men oftast blef
resultatet, att den sjuke vanställdes än mera,
ty för att ha någon utsikt att kunna
begränsa sjukdomen, måste man ta bort
icke endast allt som för blotta ögat
befanns angripet, utan äfven ett godtstycke
utanför; hvad det vill säga, när sjukdomen
sgitter t. ex. på näsan eller läpparna,
förstås af sig själft; och mycket ofta fick
patienten ändå recidiv af sin sjukdom och
man fick börja om på nytt.
Det väckte därför stor glädje, när
Fin
SANDMAN
sen framlade sin metod. Med denna
behöfde man icke förstöra någon frisk
väfnad; icke blott det synbart angripna, utan
äfven trakten däromkring kunde man göra
fri från bakterier; de ärr, som möjligen
uppstodo, voro synnerligen tunna;
behandlingen var smärtfri; det resultat, som
uppnåddes, var det tänkbarast vackra.
Snart skyndade man att upprätta
anstalter, där hans behandling kunde
genomföras. Sverige fick sitt Finseninstitut, då
doktor Magnus Möller lyckades förmå
Stockholms stad att på sjukhuset S:t
Göran insätta en afdelning för detta
ändamål. Och det visade sig, att afdelningen
fyllde ett behof. För hvarje år ba massor
af sjuka strömmat till för att få bjälp.
Allt som allt ha sedan afdelningens
inrättande hösten 1902 behandlats öfver 350
patienter, af hvilka nära 250 fall äro
Lupus vulgaris, 50 fall hudkräfta. Den
första lokalen, som redan från början var
liten och otidsenlig, har måst utvidgas,
och i höst har afdelningen fått flytta in
uti .nya, ljusa och luftiga salar.
Det är klart, att en behandling af
denna natur måste blifva rätt dyrbar och
långvarig; en annan invändning, som gjorts
mot densamma, är, att patienterna ibland
få recidiv; men äfven med dessa sina
brister är metoden den bästa vi äga, och
hvar och en, som sett några lupussjuka
från tiden före Finsen, vet, hvilken
välgärning han gjort mänskligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
