Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
har gått hem. Hon kommer igen i
kväll, förstås.”
Men Pontus var vaken, och om
några minuter följde Axelina efter fru
Wennmark in i hans rum. Hvad han
hade blifvit mager! tänkte hon helt
förskräckt, då hon fick se hans aftärda,
nästan vaxgula ansikte mot
hufvudkudden. Det var alldeles gräsligt synd
om honom ändå, och hon riktigt
skämdes att stå här frisk och alldeles som
vanligt. Den där ödmjukheten från i
går kom åter öfver henne.
”Hur är det med Pontus?”
frågade hon sakta. Så glad han hade sett
ut, när hon kom in. Det var
egentligen rörande.
Han svarade ingenting, men fru
Wennmark inföll i stället:
”Ser du inte, att det är Axelina?
Hon var här i går också.” Därpå
vände hon sig till Axelina. ”Nu går
jag ut och kokar kaffe. Jag har litet
pepparkakor kvar. Det är det enda
jag kan bjuda Axelina på. Men Axelina
får bara säga ett par ord åt Pontus,
för det är annars inte alls lofligt.”
Fru Wennmark gick ut och Axelina
stod ett par ögonblick tyst, men så
sade hon:
”Pontus tycker väl inte illa om,
att jag kom ?”
Hans svarta ögon, som sjukdomen
hade gjort så stora och håliga,
betraktade henne oafvändt.
”Hur kan Axelina tänka det?”
frågade han matt. ”Jag kunde aldrig tro,
att Axelina skulle vara så vänlig.”
Därpå fick han plötsligt ett oroligt
uttryck, och han tog sig feberaktigt
öfver pannan, medan det glänste till i
hans ögon.
”Är det Axelina?” sade han i
all
855
deles förändrad ton. ”Har hon
pengarna med sig?”
Axelina förstod, att han höll på att
bli oredig igen, och hon gick hastigt
fram ända till hans säng.
”Herbert hade med sig pengarna i
torsdags kväll, ”” sade hon lågt och
tydligt. ”Han fick dem i sista minuten,
och remissan gick af alldeles som den
skulle.”
Ett ögonblick låg Pontus alldeles
tyst, men Axelina begrep, att hon sagt
precis hvad hon bort, ty ett nästan
lyckligt uttryck utbredde sig öfver hans
ansikte.
”Ingen vet någonting då? Inte
Magnus? Ingen?”
”Nej, ingen.” Axelinas röst var
trovärdig och öfvertygande. ” Allting
är så bra, som det kan vara.”
Hon såg, hur han slöt ögonen, och
när fru Wennmark strax därpå kom
in, låg han alldeles orörlig.
”Jag tror sannerligen, han håller
på att somna igen,” utbrast fru
Wennmark sakta. ”Det vore då väl, för det
var det, doktorn hoppades på.”
Axelina tyckte, att fru Wennmarks
pepparkakor smakade utmärkt, och
kaffet var förtjusande godt. Pontus skulle
naturligtvis snart bli bra, och det var
egentligen riktigt trefligt häruppe i de
små, gammalmodiga rummen. Kanske
hon tyckte det, därför att hon var så
glad, ty det var hon sannerligen. Det
kändes ändå på ett särskildt sätt att ha
godt samvete. Och i morgon, tänkte
hon, då skulle troligen Herbert njuta
af samma förmån, men nog skulle hon
försöka att göra det åtminstone litet
beskt för honom. Det var nu bara en
enda svårighet med den saken. Talade
hon om någonting, då kunde hon
omöjligt hitta på en historia, som bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
