Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUMONA, TROLLKARLEN
vär han åter med fadern. Längs
Allasjokk kom de två, båda långa, resliga
som alla af Kumonas släkt, först sonen
snar att gå, rödkindad, med lätta steg
som en vildren, sedan Kumona också,
snar att gå men gråsvart i ansiktet; och
han bar trolltrumman.
Kumona gick genast in med sonen i
sin kåta. Vi väntade omkring.
Kvällssolen satt i Allasjokk, hemsk, röd som
renblod, och renblod rann i älfven.
Natten förgick, och vi väntade omkring
hans kåta. Ingen talade. Till och med
renkalfvarna slutade att kracka.
Skuggorna rullade ner från fjällen och tog
bort skog och vatten och allt.
Dimmorna sänkte sig och tog bort oss från
hvarandra. Hvar och en blef omgifven
af ondskans våta, slemmiga nattkyla,
sen såg vi inte hvarann. Vi stod stilla
och såg mot Kumonas kåta, hvarifrån
gnistorna sprutade ur rökfånget.
Omkring oss hörde vi det välkända ljudet
af renarna, som föll omkull och dog.
När vi böjde oss ned för att se i de
närmaste renarnas ögon, skälfde de af en
hemlighetsfull skräck, som icke var
dödens.
På morgonen, när dimmorna lyfte,
kom Kumona ut. Han kallade den mest
förtrogne till sig och frågade honom
hvad vi gjort. Vi hade försökt allt, utom
offer. Det hade vi glömt bort i
förskräckelsen.
Hela dagen höll vi på att sprätta
bort allt silfver ur bälten, barmstycken
och koltar. Kvinnorna grät, när
smyckena måste bort, men de tordes inte
annat än att lyda Kumona.
Silfret fyllde ett par näfverkontar,
när vi slöt om kvällen.
Kumona tog trolltrumman och
silfret med sig och for hit ut till stenen,
där vi offrat för att behålla lyckan,
899
men som vi glömt bort, när olyckan
kom så där tvärt. I ett dygn låg
Kumona på knä och slog oafbrutet på
trolltrumman, slog så det skallrade i fjällen
och så renarna glömde att dö. De stod
med spända öron och lyssnade.
Kumona åt inte, drack inte, bara
slog, tills han föll omkull. Vi rodde dit.
Han tuggade fradga, och det stod som
snö om munnen på honom. Så blef
han som död och låg stel med vidöppna
ögon och knutna händer.
Innan han ännu vaknade, hade
renarna börjat dö igen i stora hopar.
Hela fjället upp mot Allasjokk låg fullt
af dem. Deras ögon längtade bort, men
renarna rådde inte. De vacklade, som
om de varit yra af brännvin. Det var
det hjälplösaste vi sett. Då föll
förlamningen, rädslans förlamning öfver
oss. Ondskans makter var starkare,
starkare till och med än Kumona.
När vi rodde hem med Kumona,
talade han icke. Han satt och såg rätt
in i himlen, där stjärnorna darrade.
Har du sett, att stjärnorna kan
darra af rädsla? Att de darrar mest,
innan de faller ned? Inte. Nejnej, du
har lefvat för litet i fjället. Den natten
föll stjärnor så tätt, så tätt att vi inte
hann blinka mellan dem. Det är
stjärnpest, det.
Men Kumona blinkade inte. Han
satt tyst i båten och såg på dem.
Fradgan hängde omkring hans mun, hängde
i skägget, som om det frusit, men
ögonen var blanka af lif.
Han såg mot stjärnorna. Då och då
frågade han någon däruppe, som han
såg, men inte vi : ”Hvad vill du? Hvad
vill du?”
När vi lade till vid stranden, reste
han sig och vadade själf i land till
so
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
