Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
920
Nej, hon var sannerligen inte rätt klok.
Om bara den välsignade Axel hade varit
här, så skulle hon ha gått sin väg med
detsamma. Herre Gud, om Magnus
bara ville hålla sig ute hela dagen.
Men kunde hon tänka sig det? Och
kom han inte i dag, så fick han väl
lof att komma i .morgon. Det kom
plötsligt öfver Marianne en vild lust att
springa och gömma sig någonstans, och
hon hoppade ner från stolen.
Men hon var visst fortfårande inte
normal. Hur kunde hon vara så
barnslig? Hon var ju tjuguett år sedan i
fredags.
Hon gick af och an på golfvet,
och till sist stannade hon vid Magnus’
pulpet. Det var förskräckligt, så många
bref, det hade kommit i dag. Hvad
gjorde Magnus, som inte kom hem,
utan lät kontoret gå vind för våg?
Men han kanske inte kunde, han heller.
Han kanske inte kunde se på henne
en gång, efter hvad han sagt henne.
Men var det sanning? Hade han
sagt, att han, Magnus Ljungström, var
kär i henne, fast han trodde, hon var
tjufven, och hade han bedt henne säga
ja eller nej? Och var det sanning,
riktig sanning att hon sagt nej?
Hennes hjärta började klappa alldeles
vildt. Det var, som om hon icke
kunnat draga andan. Där låg den
lilla röda uppslagsboken, som han
alltid brukade titta i, när det var
något, han behöfde veta. Hon
bör
jade bläddra i den. På första bladet
stod det med långa, lutande bokstäfver
Magnus Ljungström. Marianne visste
knappast hvad hon tog sig till, men
inom två sekunder hade hon kysst
namnet på det lilla spräckliga bladet
och därefter flugit bort till kaminen.
Ty det smällde i porten.
ULRIK UHLAND
Men det dröjde litet, innan Magnus
kom in. Han skakade först snön af
sina kläder och torkade af sina skor på
dörrmattan i förstugan, och under tiden
hade Marianne hunnit sätta sig vid sin
pulpet igen. Hon kunde ju icke veta,
hvem det var, som kom, men hon
skulle ha kunnat svära på att det var
Magnus. Och medan han hängde upp
sin rock och sin hatt bakom
mahognyskranket, tyckte hon det kändes, som
om hon för alla tider hade mist
talförmågan. När han gick förbi hennes
pulpet, böjde hon på hufvudet utan att
alls veta, om han hälsat, och därpå
försjönk hon i studium af sina händer,
som darrade så fruktansvärdt.
Hon hörde, hur han gick fram till
sin pulpet och började bryta brefven,
men hon såg det icke, ty hon vågade
icke se upp. Hon tyckte, att det dröjde
många timmar innan han hade läst
dem, och hon hoppade nästan till, när
han satte nyckeln i kassaskåpsdörren,
hvilken gick upp med sin vanliga skarpa
smäll. Hon hörde, hur han gräfde
bland papper och drog ut den
olycksaliga lådan, där de fjorton tusen legat.
Nu måtte han väl ändå stå med ryggen
åt henne, tänkte hon och tittade upp
för första gången, sedan han kommirt in.
Men Magnus stod alls icke med
ryggen vänd åt Marianne. Han såg i ställer
rakt på henne.
”Fröken Bach, vill ni komma hit? ”
Marianne hoppade ögonblickligen
ner från stolen. I hans ögon och röst
låg ett utomordentligt upprördt uttryck.
som nästan tog bort all hennes
förlägenhet. Hvad var det?
Hon gick snabbt fram till Magnus.
som åter vändt sig mot skåpet. Lådan
i detsamma var utdragen, och på dess
botten lågo fyra tusenkronesedlar,
om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
