Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
924
som förmått henne att hjälpa Herbert
i hans dumdristiga företag.
Men för Herberts skull hade han
misstänkt Marianne Bach och gjort allt
omöjligt för sig själf. Och hvad hade
han inte haft att gå igenom under dessa
två dagar.
Marianne satt icke på sin plats, när
han kom in på kontoret, men det var
något, som sade Magnus, hvar hon
fanns, och han gick direkt in i konsulns
rum. Han stannade på tröskeln, ty i
den skulpterade skrifstolen satt
Marianne. Hon hade lagt armarna på
bordet och hvilade ansiktet mot dem.
Grät hon?
”Fröken Bach!”
Marianne såg upp. Ja, visst grät
hon. Hennes ansikte var alldeles vått
af tårar, när hon reste sig upp.
Magnus gick fram till henne.
”Fröken Bach, nu är allting klart.
Det var min bror Herbert, som hade
lånat pengarna.”
Han såg oafvändt på Marianne,
medan han talade, men det tycktes vara
omöjligt att få henne att se upp.
”Min syster Axelina har talat om
alltsammans. Det var så, att min bror
nödvändigt behöfde fyra tusen kronor
för att undgå stämning för en växel,
och han hade sagt åt Axelina, att om
hon inte hjälpte honom, skulle han
skjuta sig. Det hade han naturligtvis
inte gjort, men hon trodde det
förmodligen. I går fick han i alla fall låna
pengarna af fröken Salomonson, och
det var min syster, som var nere med
dem på kontoret i natt.”
Marianne lyssnade på honom med
en viss förvåning. Då var det således
ändå inte så, som hon för en stund
sedan räknat ut det. Nå, så mycket
bättre.
ULRIK UHLAND
”Men hur bar löjtnanten sig åt för
att ta pengarna?”
.Hon kunde icke låta bli att fråga,
ty hon tyckte, att hennes egen gissning
föreföll en smula mindre
röfvarromantisk.
o"Han tog dem, medan han
räknade, ”
Marianne stod tyst. Hon försökte
visserligen sätta sig in i att det var så,
som Magnus berättade, men hon kunde
icke hjälpa, att det kom på henne en
allt starkare öfvertygelse, att Axelina
hade narrats. Hon och löjtnanten ville
antagligen inte, att herr Wennmark
skulle få obehag. Nåja, inte var hon
den, som skulle skvallra. Herr
Wennmark hade säkert plågats tillräckligt
ändå. Hon stod och funderade så djupt,
att hon spratt till, när Magnus åter
talade.
”"Nu gäller det bara, om ni kan
förlåta mig. Kan ni det?”
Magnus talade med låg röst. Hon
mötte en sekund hans ögon, och så lade
hon dröjande sin hand i hans.
"’Jo,” sade hon sakta.
”Och ni är inte ond på mig?”
”Nej. ”
”Ni förstår, att jag nu vill ge hvad
som helst för att inte ha sagt det, som
jag sade i lördags kväll. Hur svårt
det var för mig att säga det, kanske
ni kan tänka er.”
Magnus släppte icke hennes hand.
utan han tog den i stället mellan sina
båda händer.
"Men det är ändå en sak, jag sade,
som jag inte ångrar. Vet ni hvad det
är?”
Marianne blef brännande röd. Hon
försökte draga sin hand ur hans, men
det gick inte. Magnus drog henne i
stället ändå närmare intill sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
