Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅAN VÄSTERVIK
långt bort ifrån henne. När hon om
en liten stund kom ut från sitt
toalettrum, klädd för att gå ut, tog hon de
båda brefven, och när hon stått och
sett på dem ett par minuter och åter
såg upp, voro hennes stora ögon
glänsande som af-tårar. Men hon hade ett
lugnt, stöolt uttryck i sitt ansikte. Det
var, som om:homn med dessa två bret
plötsligt hade kommit .långt bort från
de enda mänrniskor, hon någonsin
kunnat minnas, att hon känt sympati för.
Solen sken fortfarande, och Irma
gick långsamt framåt Strandvägen. Hon
gick ytterst vid själfva kajen, enligt
sin vana, ty hon trifdes icke att gå på
den breda trottoaren, där hon alltid
brukade möta människor, som hon
måste hälsa på. Just nu hade hon
ingen längtan att se en enda, som hon
kände. De båda brefven hade hon väl
förvarade i fickan på sin pälsjacka, och
det fanns väl alltid någon breflåda
längre fram..
Hon kände sig så besynnerligt trött
och likgiltig. Hvart tänkte hon
egentligen gå? Det visste hon inte. När
hon kom fram till Nybroplanen,
tvekade hon ett ögonblick, hvilken väg
hon skulle ta, men så fortsatte hon att
gå rakt fram uppför Hamngatan.
Tänk, att det Hogardtska palatset
nu var hennes egendom. Hon
betraktade det en flyktig sekund, medan
hon gick förbi, och så såg hon åter
ned på sin stora, dyrbara sobelmuff.
Ånej, inte var det hennes. Om det
också var hon, Irma Salomonson, som
rådde om de två hundra tusen
kronorna, så var det i alla fall inte hon,
som rådde om det lilla, förnäma huset.
Det var inte hennes familjeporträtt,
som hängde där uppe i rummen, och
hennes namn som långifvare på en
929
skuldsedel kunde inte fördrifva
skuggorna af dem, som blickade ner ur de
gamla ramarna. Det var de, som ägde
huset. Hon hade aldrig varit inom
palatsets smala, låga port, och hon hade
aldrig sett de där porträtten. Men de
hade naturligtvis samma stora, blåa
ögon som grefve Karl-Gustaf Hogardt.
Hon skulle sannolikt aldrig komma i
tillfällé att konstatera likheten, men hon
kände i alla fall, att den fanns, och med
den följde också äganderätten. Den
skulle göra det, om hon också skulle
bränna upp motbeviset en gång till.
Det kom ett orubbligt, bestämdt drag
kring henneés mun, och så såg hon
plötsligt upp, ty hon hade en
förnimmelse af, att någon hälsat på henne.
Hon stannade ofrivilligt. Det var
verkligen så, och deri, som hälsat, var
grefve Hogardt.
"Irma kunde icke förklara, hvarför
det kom en sådan besynnerlig
sensation öfver henne. Det var, som om
hon inte sett grefven i verkligheten,
som hennes funderingar plötsligt
förkroppsligade stått rakt framför henne.
Och icke ens, när hon tog honom i
hand, vek det underliga uttrycket från
hennes ansikte.
”Fröken ser så förvånad ut, ”” sade
grefven. De gingo långsamt framåt
några steg, och han gick öfver till
Irmas vänstra sida.
”Jag gick just och tänkte på
grefven.”
”På mig? Det var en stor ära.”
”Tycker grefven?” Irma smålog
ofrivilligt, hon visste knappt hvarför,
men det var, som om hans djupa,
distingerade röst med ens gjort henne
fullt medveten om verkligheten. Jag
kom att tänka på grefven, när jag såg
vapenskölden öfver porten. Jag
und
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
