Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
936
händerna hopknäppta i sitt knä,
och sammetsbanden kring armlederna
gjorde hennes hudfärg nästan
bländande. Han tyckte plötsligt, att allting
blef så stämningsfullt och vackert i
halfmörkret, och han gjorde just den
rörelse, som han funderat på för en
stund sedan. Han gick fram till
AnnMarie och tog henne med båda
händerna om hufvudet och vände hennes
ansikte upp emot sig. Hon spjärnade
icke emot, men han såg, hur hennes
ögon fingo ett undrande och nästan
skrämdt uttryck.
”Är ni rädd för mig ?” frågade han.
”Nej, men hvarför gör herr
Byström så?” sade hon frågande.
”Jag vet inte. Men jag kunde inte
låta bli. Vet ni, hvad jag skulle vilja
göra mera just nu?”
”Nej,” svarade Ann-Marie. Hon
talade mycket lugnt och säfligt, alldeles
som vanligt, men hon såg med ens så
fruktansvärdt förskräckt ut. Aldrig
hade han sett på henne så, tänkte hon.
Hans fingrar gledo sakta öfver
hennes kinder och drunknade i hennes
lena, röda hår. Därefter böjde han sig
ned mot henne.
”Får jag göra hvad jag vill?”
”Ja — jag vet inte.”
Det var något inom Ann-Marie, som
lät henne förmoda, att nu skulle himlen
ramla ner, och i nästa ögonblick tyckte
hon, att den hade gjort det. Ty herr
Byström hade kysst henne, Ann-Marie
Berthelsen från Västervik. Hon satt
alldeles stula, och hon såg ingenting
annat än ett rödt sken. Men så var
det någon, som satte sig bredvid henne
på ottomanen, och en röst, som sade
med ett mycket ömt och mycket vackert
tonfall:
”Söta, lilla Robinson.”
ULRIEK UHLAND
Men i nästa ögonblick var det också
någon, som tog henne om halsen, ty
hon hade plötsligt satt båda händerna
för ansiktet och storgrät.
”Ann-Marie — lilla Ann-Marie,
hvarför gråter du? Vet du inte, att du
håller af mig?”
”Joo,” svarade hon, men hon
snyftade lika hejdlöst, och han drog henne
tätt intill sig och kysste henne om igen.
”Är du ledsen för att jag kysste
dig? ”
”Nej. Men herr Byström är inte
snäll mot mig.”
”Barn lilla, begriper du inte, att
jag också håller så gränslöst af dig ?”
För första gången tittade Ann-Marie
upp. Hon såg på honom med ett
uttryck af nästan öfvermänsklig häpnad.
”A mig?”
”Af dig, ja. Inte af dina åtta hundra
tusen. Jag skulle med nöje sätta en
dynamitbomb under banken, om det
kunde göra dig någon fröjd.’”
Han smålog emot henne, och
AnnMarie slutade plötsligt upp att gråta.
Hon tog ordentligt upp sin fina
kammarduksnäsduk ur fickan och torkade
bort tårarna. Därefter satt hon alldeles
stilla och bara såg på honom. Glöden
i kakelugnen började falna, och det blef
allt skummare i ateljén, men hon tyckte,
att hon skulle kunnat se honom
alldeles tydligt, om det också hade varit
kolsvart. Men hon sade icke ett ord.
"Hvarför säger du ingenting ?”
frå224r han till sist.
”Jag vet inte, hvad jag skall säga,
sade hon i en ton, som nog lät
sanningsenlig, men ovanligt försagd för att
komma från Ann-Marie Berthelsen.
”Men det är, som om det var
förfärligt mycket. Är det verkligen meningen,
att jag skulle bli hon, den där damen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
