Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4: GUSTAF AF GEIJERSTAM
han förutsatte, då mindes jag plötsligt
just en sådan hemlig bemärkelsedag.
Och skall jag nu försöka ur minnet
få fram, när denna dag inföll, så tror
jag, att det måtte varit under
senhösten 1879. Det är så längesedan nu,
att det hela i min fantasi efteråt nästan
tar karaktären af något sagolikt.
Jag minns mig själf 21 år gammal,
sittande i ett litet rum, möbleradt i
gulbetsad björk och beläget på nedra
botten af en herrgård en mil utanför
Uppsala. Framför mig hade jag en
väldig hög fullskrifna pappersark, och i
mitt skrifbords lådor låg ännu mera
af samma slag. När jag såg på dessa
papper, gjorde det mig ondt om dem.
De innehöllo nämligen allt, hvad jag
från mitt femtonde år i hemlighet hade
försökt att forma till dikt. Det var
vers, otympliga, halfgångna vers,
bredvid andra, hvilka jag åtminstone då
ansåg för bättre.
Och dock skulle de på elden. Den
brann i kakelugnen, och undan för
undan lade jag dit af mina
pappersbuntar, till dess att bord och lådor voro
tomma. Jag hyste ingen barmhärtighet,
och jag skonade intet. Jag gjorde rent
hus, och jag kände det bokstafligen,
som om denna eld hade renat äfven
mitt eget inre.
Det hela var ett långvarigt arbete,
och när jag ändtligen kom ut på
gården, minns jag, att jag mötte min
principal, som yttrade :
”Hvad fan gör kandidaten där
inne? Här luktar ju brändt papper
på hela gården.”
”Ja,” svarade jag, förlägen som en
ertappad älskare eller brottsling, ”’jag
har bränt litet papper.”
Det hade jag ju verkligen gjort. Och
något af en älskare och en brottsling
var jag väl också. Jag hade bränt, hvad
jag dittills älskat högst, och jag hade
gjort det, emedan jag kommit till insikt
om, att hvad jag brände, i ordets
innersta mening icke var mitt, utan
efterklang. Men jag hade gjort mera än så.
Rent hus hade jag gjort, och det hade
icke fallit mig lätt. Det, som förmått
mig att handla, var ett ord, som länge
grott inom mig. Det fälldes under en
promenad i Carolinaparken, där så
många ungdomsförtroenden tagits och
gifvits. En vän från ungdomen var det
som då kritiserade mig, och det han
sade, grep så in i min utveckling, att
jag aldrig kunnat glömma det. Det var
-.om mina dikter han talade, de dikter,
hvilka denna dag brändes till aska,
och hans ord föllo ungefär så : ”
Egentligen väntar jag något helt annat af dig.
Jag dömer af hvad jag vet om dig själf,
och det som starkast och djupast
sysselsätter dig. Det kommer fram, när du
talar, men icke när du skrifver. Och
däri ligger för mig ett stort fel, kanske
det största.’”
Hur mycken vänkritik har jag icke
hört sedan denna dag — både på ondt
och godt! Ej sällan af den art, som
måtte ha legat Nietzsche i tankarna, när
han uttalade de beska orden : ”Freunde
sind da um uns räckwärts zu locken.”
Men det vet jag, att aldrig har en kritik
träffat mig djupare och mera energiskt
sporrat mig framåt.
Den, som, under dessa
öfvergångsår mellan pojke och man, sade mig
dessa enkla, till mitt samvete gående
ord, var en man, som icke är okänd.
Han heter David Bergström. Hans
roll har varit den vakne vännens mot
flera än mig. Men de flesta ana nog
ej att den inflytelserike politikern drömt
sina ungdomsdrömmar samman med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
