Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LONDON 35
slutligen Mansion House,
Lordmayorns bostad, det kompakta tecknet i
sten på Citys karaktär, dess gamla
frihet, dess ålder, dess rikedom och dess
makt. Och mellan dem stora hus af
nyare konstruktion med meterhöga
metallbokstäfver, där det står: Bank of
— — — eller Insurance office. Men
det är ej husen man lägger märke till.
Man knappast ser dem, de äro
gråsvarta af årtals kolstoft med något
ärgigt och väderbitet öfver sig. Man
tänker ej på om de äro vackra eller fula,
man endast känner deras närvaro som
något pressande och tungt. Det är
trafiken man stannar och häpnar för.
Vagnar och åter vagnar i en ändlös rad,
som aldrig lämnar plats för en lucka,
och människor och åter inänniskor. De
komma nedtrampande från
omnib’stak, de komma uppstickande irån
underjorden. Midt på torget ligger
nedgången till den underjordiska
elektriska järnvägen. En hundra fot under
marken man träder på, rusa tåg fram,
alla fullpackade, eller aflevererande
sin mänskobörda, som genom hissar
stora som väntsalar forslas upp i
dagsljuset. Lösslitna brottstycken af
världens alla upptänkliga språk trumma
mot ens öronhinnor och ansikten af
alla jordens raser från världens alla
fyra hörn skymta förbi en,
blanksvärtpolerade negrer och kopparfärgade
inder; kineser och japaner sticka fram
mellan hvita ansikten, judar och
germaner, ryssar och spanjorer,
engelsmän och amerikaner. Man kan stå här
en halftimme, och man kan efter den
halftimmen vara öfvertygad om att man
sett så godt som alla specimen,
inregistrerade i en antropologi.
Men man har snart i allt detta
myller lärt sig urskilja två typer,
som rista sig in i ens minne för
alltid. Den ene är en ung man.
Han är slätrakad, klädd i en låg
kullrig hatt, kavajkostym och uppvikta
byxor. Han har en cigarrett hängande
i mungipan och en blomma
omsorgsfullt fäst i knapphålet. Han går sakta
fram med händerna i byxfickorna, han
har tydligen ej brådtom, låter aldrig
blicken fastna på någonting särskildt
och girar behändigt mellan de
förbigåendes armbågar. Han har en tidning
hopvikt i fickan och ibland stannar
han framför ett butiksfönster och
studerar noggrant några uthängda
halsdukar. Man ser denna typ passera
hvarannan sekund och man vet att han
är en clerk, en citykontorist, en af de
sex, sjuhundratusen, som år ut och
år in klockan nio hvarje morgon
kommer från någon af de mindre
förstäderna för att klättra upp på sin stol
i något mörkt och trångt kontor, där
en lampa brinner öfver pulpeten dagen
i ända. Man har svårt att urskilja hans
ålder, han kan vara hvad som helst
mellan tjuguett och trettiotre. Hans
ansikte har redan fått sin karaktär, det:
är hvitgult och markeradt, man ser
att han endast har ett mål i lifvet: att
komma sig upp, och endast en tanke:
business. Den andra typen är äldre.
Han är mellan fyrtio och sextio, klädd
i redingote, hög hatt och
lacklädersknäppkängor. Det ligger något
ledigt och elegant öfver honom, den
röda nejlikan i knapphålet ger
intryck af fest och ett trefligt dukadt
bord, cigarren i mungipan kommer en
att tänka på en kopp starkt kaffe med
en konjak af gammal årgång. Hatten
sitter på nacken, händerna i
byxfickorna, en smal paraply stucken in
under ena armen, en tidning under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
