Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 GUSTAF HELLSTRÖM
ligt, ljuset och luften och mänskorna.
Man tycker sig gå som underbara och
fantastiska skuggor; ett bländande
fyrverkeri, Som snart har brunnit till slut
och som, när ljuset slocknar och röken
drifves bort af vinden, endast lämnar
efter sig en hög sopor. Gatan är full
af cabs och automobiler som svänga
upp och vända utanför teatrarna och
varietéerna. Man måste stå och vänta
en kvart innan man ser sig i stånd att
passera tvärs öfver gatan. Men man
blir ej otålig af att vänta, ej här;
allting är leenden och små korta höga
skratt, man glömmer allt, som tynger,
känner ej längre att man är trött och
att det värker i benen, och man
ser ej de hundratals trasiga tiggarna,
kvinnor med smutsvolanger på
kjolarna och gamla gubbar med händerna
utsträckta, famlande och trefvande som
i mörkret och med en blankpolerad
mässingsbricka på bröstet, där det står :
Vänliga mänskor, jag är fullständigt
blind. Men man ser honom ej, man är
visserligen vänlig och glad, men man är
blind som han, blind och döf för några
korta timmar, innan natten kommer och
mörkret gör en seende och tystnaden
öppnar ens öron. Bara några fattiga
timmar, då man kan vara glad och
känna sig lätt och fri i London, staden,
som trycker ens sinne till förtviflan
och som drifver en från förtviflan till
spleen, till den andliga döden, där man
blir hårdhjärtad, kall och tom och
låter allt ha sin gång och ta den form
det gitter.
Men det finnes äfven en annan
stråkväg från platsen utanför engelska
banken till Piccadilly Circus. Den går
söder om Oxford street och bär olika
namn : Cannon street, Ludgate Hill,
Fleet street, Strand och Pall Mall.
Trafiken är densamma, lika stor och
lika häpnadsväckande, men
fysionomien är en helt annan. När man farit
med omnibussen en tio minuter har
man till höger en byggnad med en
kolossal fasad. För första gången
under ens långa vandring i London
stannar man och lägger märke till ett hus.
Det är ett af de vackraste profven
på modern engelsk arkitektur och den
kolossala byggnaden är högsta
domstolen, byggd af grå sten,
imponerande och mäktig och på samma gång
omväxlande. Midt emot ligger the
Temple, en samling byggnader som
sträcker sig från gatan där man står
ända ner till Themsen. The Temple
är värdt ett besök. Man träder in
genom en trång passage och plötsligen
befinner man sig hundrade och åter
hundratal af år tillbaka i tiden. Gamla
tegelstensbyggnader, gamla skuggiga
lönnar och mjuka gräsmattor. Allt är
så tyst. Det förefaller som om London
vore mil borta. En vaktmästare går af
och an framför en dörr, några unga
män i hvita byxor spela tennis. Man
slår sig ner på en soffa. Framför sig
har man ett litet gotiskt kapell med
små färgade fönsterrutor, några hvita
dufvor vandra omkring på gräsmattan
och sticka näbbarna ner i marken.
Denna tystnad griper en, man förstår
ej hur man kommit hit in, det är som
om man gjort en lång, lång resa. Det
hörs steg öfver kullerstenarna. Er
äldre herre passerar förbi. Han är
slätrakad, ett mäktigt gammalt
ansikte med rynkor och streck som
hieroglyfer, imponerande och på
samma gång humoristiskt; han bär en
fårullsperuk öfver hufvudet och en
sidenkappa öfver kroppen, det är en engelsk
domare eller advokat, en man, som är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
