Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 SVEN LIDMAN
på armen burna manteln omkring sig
gick han åter in i sitt slott.
&
Ljus och leende låg förmiddagens
sol öfver lustgården.
Högt i det blå lIufthafvet simmade
stilla silfrade moln, oberördt och
lättjefullt slutna i sin hvita renhet. På de
stilla gångarnas guldsand föllo tysta,
mjuka blad från de skuggande träden
och i den ljufva stillheten vandrade
prins Aram vid sin vän och forne
lärares sida.
Konungasonens ansikte var som
genomstråladt af den hvita rofyllda
tystnaden, men djupt inne i hans tunga
mörka ögon låg ännu många gåtors oro
vaken och hans blickar sökte ofta i
ängsladt tvifvel den åldrige vännens
kloka och leende ögon, som lika två
trygga kämpar vakade öfver ett ansikte
af marmorns fasthet och ro.
Åter talade prins Aram om
dunklets hemlighet och mörkrets hat till de
ljusfödde.
Voro då ej natten och dagen
samma milda faders tvillingfödda barn och
hade de ej vid samma bröst sugit
enighetens lif?
Den äldre svarade honom :
”När jag som ung först fick dricka
af lifvets många drycker och världens
frukter hvarje dag läskade eller brände
mina läppar, skänkte äfven det minsta
ting mig en gåtas grubbel och i allt såg
jag bilden af de eviga krafternas spel.
Äfven deras dunklaste och mest
orofyllda gåta sökte jag fånga i klara ords
kedjor, och min tanke kämpade med
hemligheten i den kraft, som binder
människorna till brott och glädje.
Jag sökte känslans väsen hos de till
kyssar och famntag böjda människorna
och jag trodde mig se tvillingkraften
i dess dunkla spel som de två
hjärtbladen i det slutna fröt. Växer då icke
all kärlek ur blind hängifvenhet och
dunkelt hat till en stam af hög styrka
och med många blommors milda
skönhet? .
Så tror jag äfven ur ljus och
mörker växa det som rymmer dem båda
och som är större än dem båda, det
som vi kalla eller kanske borde kalla
lifvet.””
Men Aram skakade oroligt sitt
hufvud och hans blickar sågo irrande ut
öfver lustgården, ty han kände inget
eko af sin egen stämma i vännens ord,
och plötsligt talade han, häftigt och
med något af vrede i rösten:
”Men jag har sett det som är större
än kärleken, det som är starkare än
lifvet — jag har sett döden.”
”Döden” — den äldre skakade sitt
hufvud. — ”Död — det är ett ord
ihåligt och skrämmande som en skugga.
— Det gifves ingen död, om du icke
vill nämna allt död — allt är lif.
Fanns det ej toner så skälfvande
starka, så dämpadt milda att du aldrig
hörde dem? — Och nämnde du de
tonerna tystnad och död?
Död, det är ordet som skrämmer
alla själens lomhörde — men för den
vise som lefver i lyssnandet är allt
fylldt af lif.”
Aram hörde endast motvilligt hans
ord och i hans stämma låg vissheten
hos den som är invigd i ett hemligt
vetandes visdom :
”Nej, min vän, det gifves människor
som äro födda att se lifvet — men det
gifves äfven de som föddes att se
döden – lifvets bortbytte — förintelsens
understuckna barn — jag har sett
döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
