Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYMNINGEN
det på att bli allvarligt! Och nu
upptäckte jag, att alla ansikten jag mötte
voro allvarliga och betänksamma, och
fastän man besvarade min hälsning,
tycktes man inte lägga märke till mig,
och jag frös, ty jag kände mig smutsig,
och tänderna var det mest obehagligt
med.
Jag promenerade uppåt stan, och
medan jag öfvertygade mig själf om att
det var en vacker och lämplig dag,
glömde jag att hålla utkik, och vid ett
hörn stöter jag plötsligt samman med
gubben far.
”Hvad är det här för dumheter ?”
sa han.
Då tog jag en ton och svarade:
”Dumheter ?”
”Kunde du inte ha underrättat
mamma, om du nu också inte ville
underrätta mig?” sa han. ”Hon har
varit så orolig, att hon inte har kunnat
sofva i natt.”
Det var en fullkomligt ny sida af
saken, och jag genomfors af en sådan
stolthet och en sådan glädje vid tanken
på, att jag sålunda varit saknad, varit
föremål för oro, bekymmer, ja,
sömnlöshet, att jag tänkte slänga hela min
plan och skynda hem. Men gubben sa:
”Du skall resa, förstår jag. Är du
verkligen så tanklös, att du tänker fara
i den där tunna kappan?”
”Jag reder mig nog!’” sa jag kyligt,
ty här tycktes inte finnas vidare
blödighet.
”Nå, men i guds namn, om du inte
tänker på mig, så tänk då på dig själf t”
sa den gamle bleke mannen, hvars
ansikte var sorgset. Ring på hem och be,
att de skicka ner en ylleväst åtminstone.
Sen vände han bort ansiktet och
strök med handen helt förströdt öfver
min arm och sa:
115
”Hälsa syster!”
Och därefter gick han sin väg,
liten och böjd, och jag såg nu för första
gången, att han var en gammal,
gammal man.
Jag vandrade ned till båten och lade
mig på en soffa i salongen och höll
händerna för ansiktet, och tårarna
runno, fast jag var myndig, ja, så
myndig, att jag skulle reda mig själf.
Och så stack båten ut. Jag såg
genom hyttfönstret, att min mor stod
på verandan och viftade, och jag
förstod, när hon sakta sänkte duken, att
hon undrade, om jag verkligen kunde
vara med, eftersom jag inte svarade.
Men jag hade återigen gjort mig hård
och drack punsch med en
handelsresande, och när vi kommo ut på hafvet,
kräktes han upp alltsammans, och sen
betalte han punschen, hvilket var
generöst gjordt af honom, synnerligast i
betraktande af att han ej fick behålla
den som jag.
Men när jag kom fram, stod en
herre i pincenez på kajen och nickade
åt mig, och när jag steg i land, sträckte
han ut handen och sa:
”Gubben har ringt på, att du har
farit på en liten lustresa.”
”’Jo, det var tusan till lustresa!” sa
jag. ”Jag kommer för att skaffa mig en
plats. Jag ska bli affärsman, för nu har
jag brutit med gubben.’”
Då fnissade han och svarade:
”Skall du bli affärsman? I hvilken
bransch då?”
”Jag tänkte få plats på ett
trävarukontor i England!” sa jag.
”Du skall ju bli skald och
författare!” sa han helt föragligt.
”Nej, det tror jag inte går, ” sa jag,
”’jag har blifvit så tjock och fet på sista
tiden.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
