Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
barren. Öfver skogen däruppe står
himlen tändande blå. Och alla träden
på krönet, de döda och de lefvande,
fastän snärjda af den svarta
skägglafven, de sträckas som tempelspiror efter
det blåa ljuset. Och djupt därnere
ligger älfven som ett mörkt öga, fylldt af
tårar.
Båten har lagt till och männen
klänga upp öfver stenrösen. De vika af
för branterna, och med tag i stammar
och grenar nå de på omvägar upp till
de öfre afsatserna. Nu kommer falken,
svängande ut öfver bergkrönet.
Vingarna gå snabbt och lätt som på en svala.
Errrt-errrt-errrt-errrt! skriar han. Nu
breder han stjärten och glider fram
på orörda vingar. Hållande sig tätt till
bergväggen närma sig nu männen nästet
vågrätt på den smala afsatsen. Där
skymta de ljusa stenblocken genom
björkens grenverk. Och där ligga
äggen. Fyra stora, röda ägg. Blott
en grop i den torra mullen, litet
pinnbråte vid kanterna, ett dun, en fjäder.
PAUL ROSENIUS
Uppe bland lingonriset och de torra
löfven ligga några blekta ben. Öfver
krönet däruppe susar ständigt falken, far ut
i ringar och skriar. Tjä-tjä-tjä-tjä skär
det, hastigare och mera vildt äns
tillförene, och ned störtar han mot
röfvarna, slår hastigt om och svänger ut
öfver älfven.
När de smygande figurerna begifva
sig ned igen och redet är tomt, blir
det tyst med ens. Ingenting höres, och
ingenting synes.
När vandringsmännen kommit åter
i båten sågo de falken öfverst på en
tallkrona, högst på berget. Han satt där
upprätt med hufvudet nedtryckt mellan
de breda skuldrorna. Så satt han länge,
tyst och orörlig. Då kommo i
stillheten ett par utdragna ljud. De läto
som jämmer. Det blef tyst igen, och
tystnaden varade länge. Så jämrade det
åter, mera svagt och tröstlöst än
tillförene. Till sist rådde ensam tystnaden,
och denna tystnad blef som ett skri från
ödemarken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
