Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTERIDROTT
laren och andra dylika också, så här dags
en söndag. Jag fick sällskapet ut i guds
fria, alltså, som väl var, ty jag behöfde
luft, behöfde se långt, se hvitt och blått
och känna luft i skinnet. Vi gingo, gingo.
Sam Arsenius har beskrifvit någon gång
konsten att gå, inte trippande, utan
slängande ut »benlemmarna»; vi slängde de
arseniuska benlemmarna duktiga tag och
nådde »vidderna». Härs och tvärs ute på
isarna rände isjakter och skridskoseglare
och skridskoåkare utan segel, vinterfiskarne
vakade vid sina don och bål, och i
backarna på land kommo trillande som
hagel figurer på skidor neddansande mellan
furor i svartgrönt. Och istäcket stod med
sin snömatta blå och röd och i alla
spektrets färger för den sjunkande
midvintersolen. Och den kära moster Ulla från
landet sken upp i sin ålders värdighet
och af innerlig naturdyrkan, hon vardt lik
en gudinna i sin ekstag, vid de orden:
»Nästa gång jag skall lefva detta lifvet
om, ifall så blir mig beskärdt, skall jag
sannerligen lefva det som en af dessa
glada, friska, idrottsdyrkande ungdomar.
Nu, mina vänner, har jag haft min goda
gudstjänst, denna söndag, här ute. Tiden
lider, solen sjunker, och — för herrarna
kallnar supen där hemma. Varen nu nöjda
barn, mer än nöjda. Vi ha sett ungt folk
och gammalt folk roa sig ute i en härlig
natur på ett sätt som värmt mig, men
sgom också kommer mig att känna mina
gråa hår. Ty sådant som detta kände man
ej till i min ungdom.»
Redeliga gamla moster Ulla!
Det höll nästan på att bli högtidligt,
det här! Jag tog den gamla kära under
armen, kommenderade framåt marsch mot
hemmets härd, stämde upp en
studentmarsch, de öfriga klämde i så godt hvar
och en kunde, och mot hemmet gick
färden — — —
Vid brasan efter middagen lockade
moster Ulla mig till sin sida och jag
123
måste berätta, berätta om hvad hon sett
därute i dag, och jag berättade — — —
hvad jag här nu meddelar läsaren.
&
Skridsko — enbart det ordet har en
märklig förmåga att väcka minnen hos
enhvar, ung eller gammal.
I en lång följd rullas minnena upp,
alla i en vinterfrisk dager och medförande
reflexkänslor af en härlig kroppsöfning,
som gjorde kinderna röda.
Vi minnas de första skridskorna i vår
barndom, med öfverstycke af trä och
bakstycke af läder, stundom hemgjorda, när
bysmeden levererat de sirligt böjda
skenorna och vi själfva täljt öfverstycket,
omedelbart efter den första nattisen —
fötterna värkte kanske ibland, där
bindningarna af sockertoppssnören skurit in
som värst, men nöjet var ej mindre för
det.
Skrufskridskorna fingo vi sedan — de
voro med på de första långfärderna, men
slängdes såsom klackförstörande. Därefter
minnas vi » Wollerts patent» och vår
ungdoms första täflingar, den första
skridskoflirten och bekymren, när tillgångarna ej
ville förslå till ett segel och de därtill
hörande amerikanska skridskorna, som
skulle göra det möjligt för oss, att under
skridskoseglingen erfara något, som
liknade den fria flyktens glädje.
Skridsko — vi minnas vid det ordet
fjärdarnas jungfruliga glanskis och
strändernas rimfrosthvita kulisser, kyrkfäårder,
då hela byalag åkte skridsko till högmässan,
fiskefärder, skrällande, men eggande musik
på illuminerade banor, stora idrottsfester
och spännande täflingar.
Mänga hafva helt säkert äfven de kalla
baden i råkar och vakar att minnas — ty
det är en god del af Sveriges manliga
befolkning, som någon gång i sitt lif fått
en hastig och ofrivillig afkylning, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
