Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
AND. PALLIN
att vi skulle ränna ned
till byn Tåssåsen en mil
rätt söder ut, ville jag
ej lyssna till, enär
Tåssäsen icke från början
intagits i programmet. Vi
kommo sedan underfund
med att detta icke hade
varit möjligt.
Fjällberg ville då
ränna ett par timmar till ned
till granskogen, men det
visade sig vara förenadt
med fara för skidor och
ben att i mörkret åka på
Fjällfolk i Ljungdalen; lappen Fjällberg längst till vänster.
För den läsare, som till äfventyrs är
intresserad af att erfara, huru en
skidåkare tillbringat en del nätter bland södra
Jämtlands bergvärld under bistraste
midvinter, skall jag försöka teckna några
anspråkslösa skildringar.
En obehaglig natt ha lappen Fjällberg
från Enafors och jag tillbringat uppe på
fjället ungefär en half mil söder om
Lundörrspassets mynning mot Härjedalen
nedanför det branta »Blåfjället» i minst
20 graders kyla och svag blåst. Från
Undersåkers station hade vi på skidor nått
byn Vallbo två mil söder ut, och den 26
februari hade vi lämnat byn i 28 graders
kyla för att genom Lundörrspasset på
kvällen söka nå Ljungdalen. Denna
skidrännings svårigheter, beroende på
olämpliga snöförhållanden, tidtals hård blåst och
delvis svår terräng, hade jag underskattat,
och när vinternattens tunga skymning
hastigt föll på, hade vi, trots energiska
ränningar, där snön var god, icke nått
längre, än att vi befunno oss strax
utanför passets södra mynning minst fem
timmar från Ljungdalen. Båda voro vi ganska
uttröttade och genomfrusna af blästen,
som pressat i ansiktet genom passet fram
mellan de branta väggarna. Lappens råd,
den delvis isade
sluttningen bland stenar och
lågt, snårigt björkbuskage. Den enda
möjligheten blef öfvernattning på rama fjället.
Det var ett oförsvarligt vägspel för hälsan,
men det fanns intet annat att göra. Man
må ej förtänka oss, om vi kände oss
otrefliga till mods.
Så valde vi lägerplats. Denna togs
bakom en jättesten, som gaf skydd mot
den svaga, men genomträngande blåsten.
Snön gräfdes undan, i en stor grop
hopades ett väldigt fång af små björkrisknippen,
skifvor af den ishårda skaren hackades
upp och staplades upp till väldiga vallar
på sidorna om stenen, och framför tändes
elden. Med smältvatten begötos
snöväggarna, och de fröso nästan genast ihop
till kompakta ismurar. Det hade blifvit’
något så när drägligt, därest vi haft god
tillgång till våra vänner torrfurorna, men
här uppe var ödemark med endast små
låga dvärgbjörkar, som trotsade de karga
naturförhållandena.
Hur ändlös syntes icke denna kalla,
mörka vinternatt! Hvar femte minut måste
vi gå upp och hugga ris till att
vidmakthålla brasan. Den måste flamma och
spraka natten i sträck. Jag fick vid besök
ett par år senare i Tåssåsen höra, att
elden observerats därifrån. Afståndet från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
