Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
nas sak, under det att de förnäma
romarna endast antogo rollen af
åskådare.
Romarnas fäktkonst kallades
armatura och var rätt metodisk. Man
började så t. ex. med att låta eleven,
beväpnad med en stor, tung sköld af
flätadt vide och en tung träkäpp i stället
för verkliga vapen attackera en påle,
samt därvid markera hugg eller stötar,
som borde träffat en verklig
motståndare i hufvudet eller sidorna o. s. v.
Lärarna (doctores armorum)
påpekade härvid fördelen af att sticka och
ej hugga, enär ett hugg sällan är
dödligt, då man däremot genom en stöt
snart kan komma till rätta med sin
fiende. Såsom tillämpning kom
sedermera strid mot verklig motståndare.
Hos nordbon synes däremot, under
motsvarande tid, hugget ha varit mest
värderadt, så vidt man kan döma af
den knapphändiga litteratur, hvarur
man i detta hänseende kan få någon
ledning.
Att närmare ingå på den tidigare
medeltidens fäktning lönar knappast
mödan, ty huru fulltonigt konung Arturs
och hans riddares, samt Richard
Lejonhjertas vapenskicklighet beprisats, så
tillhör detta mera sägnens område och
torde vara svårt att leda i bevis.
STEN DRAKENBERG
Fäktningen var rå och oskolad,
hvilket äfven framgår af, att skalder
och barder i allmänhet ej besjöngo de
stridandes färdighet, utan höllo sig
mest till kämpens kraft och de
förtrollade svärdens och brynjornas
egenskap att ej kunna brista.
Vid ett om än aldrig så ytligt
studium af fäktkonsten efter länsväsendets
egentliga blomstringsperiod kan man ej
undgå att fästa sig vid ett egendomligt
drag, nämligen att två till sin natur
vidt skilda slag af fäktkonst existerade
sida vid sida, hvilka sinsemellan hade
ytterst få beröringspunkter.
Under det att riddaren endast
uppöfvade sin blick, för att upptäcka den
sårbara punkten hos motståndaren och
sin säkerhet att sköta lansen genom
ringränning och tornérspel. samt i öfrigt
litade på den goda beskaffenheten af
sina vapen och sitt pansar, så
förutsatte å andra sidan de lägre klassernas
brist på skyddsmedel en viss färdighet
såväl i anfall som försvar, så att man
med fog kan påstå, att ursprunget till
den moderna fäktningen ej är att söka
hos det aristokratiska elementet, som
under riddartiden ej hade annat än ett
fördröjande inflytande på fäktningens
utveckling, utan tvärtom hos de lägre
klasserna. :
Detta bestyrkes af vidstående
teckningar, af hvilka bild 1 som är tagen
efter en miniatyr från Kungl. Biblioteket
i Brässel, är typisk för en dåtida
tvekamp mellan riddare, hvilka träda
in
I om skrankorna för att inför
allmän
hetens blickar och under en engels
sym
Z boliska hägn utkämpa ett envig.
Bild 2, hvilken förekommer i
frei
ja fechter Jacob Sutors i Frankfurt år
1612 tryckta fäktlära, utvisar en strid
mellan ett par mera demokratiska
kämpar, hvilka ej äga pansarskrud och
ej tyckas försmå vissa knep i striden
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
