Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
färd. Ty alla nattens vandrare i
Konstantinopel måste bära med sig en
lanterna, om han ej vill blifva tagen
af polisen som tjuf. Alla ensamma
vagnar, Som komma rullande ur
fjärran, föra lyktor.
Och de tusen sinom tusen rörliga
och stilla ljusen göra Konstantinopels
stora naätt till ett oändtligt mörker
med oändliga, lefvande eldstänk. Det
är, Som om en stjärnehimmel från
ofvan sänkt sig ned på jorden, som
om natten kastat öfver staden en slöja,
öfversållad med tusen sinom tusen
gyllene punkter.
Där jag sitter här uppe och
stirrar ut i natten, finnes icke mer någon
synrand, som stänger ute och skiljer
himmel från jord. Allt är omärtligt
och ändlöst. Molnen forma sig till
berg och skogar och höga hus. Och
staden själf har blifvit himmel, en
himmel som tyckes speglas. Och
mörker har blifvit mörker blott för
att visa ljusets stjärnlika skönhet och
mångfald.
Liksom två rödglödande jätteögon
vaka Bosphorens fyrtorn öfver
Konstantinopels natt. Där är Rumilifanar
på den europeiska sidan och
Anatolifanar på den asiatiska. Och i mörkret
äro Asiens kust och Europas likt två
svarta band, som mötas
hemlighetsfullt och knytas samman osynligt i
fjärran. Och allt som är lätt och
tunt och uddigt i konturen förtonar
och försvinner i dunkel.
Men träder månen ut mellan
skyarna likt en hvit brud ur sin mörka
kammare, då växlar allt lif och gestalt.
Och med uddar af tunn sirlighet
visar Konstantinopel sin på en gång
mäktiga och spröda profil, lyft och
buren af kupoler och minareter. —
De tiotusende tornens stad. — Och
med stora, själflysande marmorytor
« Elden är lös.
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
stråla de kejserliga palatsen och de
pelarsmyckade yalis likt sagoslott.
Natten är min förtrogna.
Då måste jag upp ur min bädd,
sakta för att ej väcka Rubabie, som
sofver i mitt rum på mattan, såsom
den turkiska kvinnan af folket helst
gör det. Med pannan stödd mot mitt
fönsters haremsgaller måste jag stå
och se och se ut i mörkrets
omätlighet och undra öfver nattens stolta
lugn.
Nu är Validehbron, som om dagen
förenar de kristnas stadsdelar med
vårt Stambul, uppdragen. Och vi äro
ensamma, afskilda, slutna för OoSsS
själfva. I nattens drömmar äro vi
ännu en gång detta fria hjältefolk, som
var sig själf nog och kom Europa att
darra.
Jag lyssnar till Konstantinopels
stora natt. Och den svarar mig med
alla de ljud, jag känner från min
barndom. Där äro sKeppens
mistlurar varnande ur mörkret i fjärran
och de vilda hundarnas hungerskall
och klagan. Och där är nattväktarens
järnskodda käpp i monotont tick-tack
mot gatstenarna.
Ty hvart kvarter har sin väktare.
Och hvar natt knacka hundrade och
åter hundrade sinom hundrade
järnskodda käppar i mångtusende slag
mot gatorna i Konstantinopel och alla
dess förstäder utefter Europas och
Asiens kust.
Det är den sofvande stadens
pulsslag, jämna, regelbundna liksom hos
den, som har lugna drömmar.
Men plötsligt mullrar en kanon
och nästan samtidigt väcker en röst
midt i natten och skär sönder all
stillhet likt en knif, som rämnar ett
förhänge.
«Janghen varl« »
namn i ett långt skri.
Och så gatans
Han, som
ro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
