Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
du kanske se den gröna strålen af
en smaragd eller den gula elden från
en topas blixtra ur trasor, för att lika
hastigt släckas igen och försvinna.
Men tyst sitter den egentlige, turkiske
juvelhandlaren längst inne i sin butik.
I järnbeslagna kistor rundt om honom,
bakom konstrika, gamla lås, gömmes
juveler och stenar oinfattade, rullade
i bomull eller enade till praktfulla
halsband och diadem. De kistorna
Ööppnas ej för hvem som helst. Och
jättelika, nubiska negrer vakta vid de
små butikernas ingångar.
Nu står Rubabie ändtligen färdig
och just då kommer muezzinen från
minareten midt emot ut på sin
balkong, formar händerna framför
munnen till en lur och ropar sin sista
maning till bön. — Nu går sol ned.
— Och i samma ögonblick ser jag
alltsammans framför mig, tydligt som
om jag vore där.
— — — I stora basaren är det så
mörkt nu, att människorna likna
skuggor. Kupolernas blyinfattade små
fönster släppa in ett svagt, rödt sken
af aftonsolen, men det dör i fruktlös
kamp med dunklet, som slukar
allting. I allt bullret af skrik och rop,
af människor, som tvista och handla
och öfverbjuda hvarandra, höres
plötsligt rösten af någon osynlig muezzin
från någon minaret, som tillhör
basaren. Han förkunnar dagens slut.
Hans melankoliska, entoniga rop
stillar med ens all äflan och oro som
med gåtfull, öfverjordisk kraft. Det
blir så tyst, att man kan höra sitt
hjärta slå. Kring brunnarna och
marmorfontänerna, som lysa spöklikt
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
hvita i skymningen, trängas
muselmanerna till tvagning och framför de
små butikerna, i gångar och
hålvägar, i afbalkningarna och bland kistorna
bredas bönmattorna ut.
Nu tillbommas alla de små
butikerna. Och flere män gå med krökta
ryggar i samfälld ansträngning att
skjuta igen de stora järndörrarna.
Basaren med de ändlösa gångarna
och de oändliga, förborgade
rikedomarna står öde. Den, som skulle
blifva instängd där en natt i mörkret.
Hvad skulle han följande morgon
hafva att berätta? Eller kanske skulle
han möta morgonen stum och
förvirrad. Ty den gamla Basaren har
ofta förr tagit i utbyte dens förstånd,
som djärfts tränga in i dess
hemligheter.
Långsamt tager jag ut tjartjaffens
många nålar. Rubabie — de gamla
envisa, turkiska fördomarna
personifierad — har fått sin vilja fram. —
Vi turkiska kvinnor äro dömda till
att drömma oss lifvet.
Och jag tänker på oss alla, fattiga
paschadöttrar, bemästrade af dessa
urgamla fördomar, instängda likt
oförnuftiga barn, bevakade som
otillräkneliga och beroende af våra
obildade tjänare likt blinda och lama.
Så flyger min tanke till alla de
millioner slöjor och baschörten och
svarta flor som i Basaren vänta ännu
på lydigt böjda kvinnohufvuden.
Hvem skall det väl blifva förunnadt
att våga bränna dem alla i ett bål?
— Då skall det lysa öfver hela
Konstantinopel.
— on—( m*,—*) .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
