Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÖRST
fästa på marken ledde han färden —
uppför och nedför backar och raviner
och rundt bergspikar — tills det
mörknade och vi måste stanna för natten.
Hästarna fingo något litet af det
medhafda vattenförrådet och tjudrades
för att vara till hands i dagningen.
Innan det ännu ljusnat nästa
morgon åto vi frukost och tömde den sista
vattendroppen.
Så snart vi kunde se fortsattes
spaningarna, men uppe på en kal stenig
bergsplatå förlorade till och med lord
Byron all känning af spåret.
Efter att utan framgång hafva följt
bergåsen några mil började vi själfva
plågas af törst och lord Byron, som
oförtrutet sökt å alla såväl hårda som
mjuka ställen efter spår, besteg åter
sin häst och föreslog att vi skulle vända
om och försöka ”plocka upp” spåret
på slättlandet nedanför åsen.
Här stego vi af och ledde hästarna
för att bättre kunna syna marken.
Hvar och en gick åt sitt håll och
om en timme skulle vi mötas vid
utgångspunkten.
Solen kastade lodrätt sina glödheta
strålar på våra hufvuden och för att
skydda oss mot solstyng lade vi in
gummilöf i hattarna.
Ett ljudligt ”’Coo-ee” från vår
svarte kamrat ledde oss alla åt det håll
där denne befann sig.
En svag bris hade börjat blåsa och
med näsborrarna uppspärrade mot
vin
den insöp lord Byron den varma luften. :
”Hvad är det Byron? ” frågade vi.
”Smoke sit down” (rök finnes),
svarade denne och pekade mot några
”shea-ekar” (Casuarina glauca),
hvilka växte en half mil därifrån.
Våra mindre fint utvecklade
luktsinnen kunde ej förmärka någon
röklukt, men vi litade på vår förare och
371
redo sakta efter honom — hästarna
började mattas af hetta och
umbäranden.
Jag kunde ej undgå att reflektera
öfver huru en gammal van bushman
med Seagreens erfarenhet kunde
komma på en så galen idé som att söka
efter sina hästar i en trakt, som led
fullkomlig brist på både gräs och
vatten.
Antingen måste han hafva blifvit
vansinnig af törst eller solstyng eller
ock af ren förtviflan drifvits fram utan
tanke på hvart vägen bar.
Då vi anlände till de omnämnda
träden funno vi dessa utmärka randen
på en smal creek, i hvars sandiga bädd
skönjdes både fotspår och andra
tydliga tecken efter den saknade mannen.
I ena ändan på ett kullfallet
gummiträd hade han tändt en eld, hvilken
nu hade till större delen förtärt hela
stammen.
Den gamle mannen hade tydligen
hvilat här, men hvarken förliden natt
eller dagen förut — det syntes af elden
och askan.
Åtskilliga ställen i åbädden, där den
förtviflade mannen med händerna hade
gräft ut sanden i sitt fåfänga sökande
efter vatten, gaf oss en föreställning
om de marter han måste hafva lidit
och troligen ännu led, om han var vid
lif. —
Men vi voro snart i samma
fördömelse själfva!
En och en half dagsresa från
Mosquito Creek och utan vatten.
Jag medgifver att det var inte
uteslutande plikten att finna den
vilsegångne, som nu dref oss att följa
dennes spår, utan fastmera möjligheten
att förr finna vatten i denna riktning
än om vi vände åter mot lägret.
Ett par mil längre fram utvisade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
