Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
hämta tidningarna. Annars fick man
inte de färska förrän på kvällen med
mjölkskjutsen.
Posten hämtades i skolhuset, som
låg nästan en half mil från slottet, det
vill säga landvägen. Men tog man
vägen öfver sjön, blef det ett betydligt
kortare afstånd, ty landsvägen följde
en djup vik. Patrik tog kosan öfver
viken. Solen sken inte, och det började
visst frysa på duktigt. Framför honom
låg den stora fjärden i sitt hvita, kyliga
snötäcke, och långt borta till höger såg
han en mörk punkt nere vid stranden.
Det var klockstapeln vid Brogård.
Själfva hufvudbyggnaden syntes icke
bakom de snöhöljda träden.
Patrik funderade hit och dit, medan
han lätt och spänstigt gled fram öfver
snön. Men hvad han än tänkte på, kom
han tillbaka till spöket. Det var
verkligen fördömdt. Att Lilly hade sett
någonting var solklart. Hon hade sett
samma en i trappan, som han själf
hade hört inne i skräprummet. Men
hvad var det för en gök, som var till
den grad oförskämd, och hvart hade
den tagit vägen? Han hade undersökt
hvarenda ribba i golfvet och hvarenda
tumsbredd väggyta, men utan det
ringaste resultat. Det hela retade honom
till den grad, att han var nervös. Han
kände sig nästan som Pålsons piga,
som grät, då hon fick se
akrobatfamiljen Triumfelli från Västberga. Det
hade väl gått an om inte korset hade
varit. Han hade stått öfver en kvart
och undersökt de små tilltalande
symbolerna på morgonen. Det enda, han
hade lyckats få klart för sig var, att
de voro så lika, så att han inte längre
visste, hvilket som var Lillys och
hvilket, som var vålnadens.
395
Egentligen var det kanske bra, att
han inte träffat pappa nyss. Gubben
var, när det kom till kritan, kanske
litet för känslig i den här saken. Och
det var onekligen mera spännande att
försöka framkalla den där anden själf.
Patrik svängde upp på stranden och
var inom ett par minuter uppe vid
skolhuset, som låg vid landsvägen
ofvanför backen. Han, behöfde inte
spänna af sig skidorna, ty Bergström,
skolläraren, kom ut på verandan med
tidningsbunten i handen.
""Var så god, baron,” sade han och
bockade sig. ”Jag såg, att baron kom
uppför backen, och förstod ärendet.
Här är ett bref också till en fröken
Gertrud Ekström- på slottet. Kanske
det är någon, som är på besök?”
Han räckte fram ett bref, medan
han talade. Adressen var skrifven med
en egendomlig manlig stil, hög och
ovanligt formfulländad. Patrik gaf den
nästan en blick af gillande. Han kunde
inte med kråkfötter.
”"Det är till den nya
sällskapsdamen, ” sade han.
”’Jag trodde först, att gamla baron
kom för att få posten,” fortsatte
Bergström. ”Men han gick förbi.”
”Pappa? Har han gått förbi?’”
"’Ja, för en bra stund sedan. Han
gick upp i alléen vid Brogård, såg
jag.”
”Hade han hundarna med sig?”
”Nej. ”
Patrik hälsade och gaf sig af utför
backen igen. Hvad i herrans namn,
gick verkligen baron Sjöfelt på
Sjöberga till Brogård för att höra, hur
tjocka Broström kunde må? Det var
väl ändå nästan mera, än en god son
kunde tillåta.
(Forts.)
— SÖ n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
