Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÄANDER
Nu är det generalerna och
kommendanterna och de öfversta som stupa.
Det kallas ej krig utan en rad af
attentat, men hvad betyder ett namn. Det
är hela stora länder som ropa på hjälp.
Om alla förtviflade människor åtoge
sig att söka föra en tyrann med sig
öfver gränsen ... men du hör inte på
mig.”
”Jot Jo!”
”Du hör att jag talar, men du hör
inte på hvad jag säger.”
"’Ja, det förefaller mig så
främmande, ser du, allt det som tillhör
lifvet, alla goda och ädla handlingar, så
drömlikt och främmande, redan det att
jag är här, att du förmått mig följa med.
När jag gick därhemma, såg jag inte
riktigt klart, hur det stod till med mig,
men nu...”
"”Nu?”
”Nu förstår jag att det är slut!”
Professorn har rest sig och står
orörlig, en bild af beslutsamhet.
Tystnad.
”Emil! Om du ämnar göra allvar
af dessa planer som du går med,
underrätta mig!”
"För att du skulle hindra?”
"Jag ger dig mitt ord på att inte
hindra dig från något.”
”Hvarför vill du då veta mina
planer ?”
”Det skall jag säga dig. När jag
fattade min föresats att försöka, om jag
inte kunde rycka dig upp ur
melankolien, som du känt, jag tror nästan
alltifrån katastrofen med ditt förra
äktenskap, så har jag varit på det klara
med att jag skulle kunna misslyckas.
Men i så fall såge jag gifvetvis helst,
att jag slapp få mitt namn indraget.
Säg ett ord så att jag hinner ge mig
419
i väg först. Min ställning i det
offentliga gör det helt naturligt.”
”Nåväl, det lofvar jag.”
”Godt! Klockan är mycket. Nu
gå vi ner till supén.”
Professorn får en penna och
tecknar sitt namn i resandeboken.
Sedan skrifver hans vän.
Professorn står på terrassen och
betraktar molnen med en tung och
sorgsen blick. Det är stora, mörka
moln, som draga upp och fördela sig
likt en världskartas fastland öfver det
ljusblå firmamentet. De ha
silfverskinande kanter, liksom kringsvallades de
af bränningar. Solen brinner bakom
skymassorna.
Från hafvet kommer ett sakta sorl
af vågor. .
Professorn för handen några
gånger långsamt öfver pannan och
återvänder in.
Legationssekreteraren går
fram och åter. Han har ringt.
Nu stannar han framför professorn.
”Hör, Emil, om vi skulle äta här
på rummet i stället, hvad säger du
om det?” —
”Jo bevars!”
”"”Bon"!”
Men vännens misstänksamhet är
väckt, och han gör en gest mot
resandeboken.
”Var det några bekanta?”
”Det är naturligtvis proppfullt i
salen, och med din aversion för att se
folk ...”
”Rudolf! Om du ångrar att du har
tagit mig med, så försvinner jag,
förstår du.”
”Hvad fan nu då!”
”Du vill inte ha blifvit sedd i mitt
sällskap, om något skulle hända.”
”Prat! ...”
ifrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
