Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
gånger har flickbarnet Lilly fått vänta
utanför dörren, medan jag plockar
grejorna i byrån och skjuter ifrån
regeln. Och här är ingen dörr låst mera
än skräprumsdörren.
Nästan hela dagen i dag har jag
varit ledig. Matmodern är i
prästgården, och Lilly har gjort ett fynd i
Finas guldgrufva. Det heter ”Hon
eller Dödsgrottorna vid Kor.”
Gertrud.
Men det sista var inte sant. Lilly
satt nog i sitt rum och läste, men det
var en bok, som hon för omväxlings
skull inte lånat af Fina, utan af fröken
Ekström. Det snöade ute, och det var
redan alldeles mörkt. Lampan med
den skära sidenskärmen kastade ett
vänligt ljus öfver det lilla rummet med
dess ljusblommiga möbeltyg och hvita
gardiner, men Lilly kände sig ruskig
och sömnig. Det var en förfärligt
tråkig bok, precis som alla böcker, som
lade an på att göra en på något sätt
bildad. Tänk, att folk gick och
betalade tre och femtio för någonting så
gräsligt. Det hände ju inte ett dugg,
utan det hela handlade om, hur en
magister gick och tänkte. Det var allt
någonting att knoga ihop en bok om.
Och så var han ljushårig. Det stod
inte omtaladt förrän på näst sista sidan,
men det kunde man begripa ändå.
Liksom Patrik tyckte Lilly om mörka
människor. Hon kunde aldrig
glömma, när hon var liten, och Mattias
Gyldenhöök på Bergå hade sagt, att
Sjöfeltarna borde byta ut de två
facklorna i sitt vapen mot ett par lintottar.
Ja, det var förstås förfärligt
oromantiskt att vara ljus. Hon kastade en
blick i spegeln, som hängde öfver byrån
midt emot soffan, hon satt i. Nog för
471
att alla Ingeborgar och sådana voro
guldhåriga, men i alla fall. För resten
var det skillnad på att vara guldhårig
och gulhårig. Men var man mörk, såg
man ut som Carmen. Fröken
Ekström var lycklig, hon, som var mörk.
Hon såg egentligen bra ut för att vara
sällskapsfröken. Hon skulle ha passat
mycket bättre att heta Märta
Gyldenhöök, än hvad Märta gjorde med sin
negermun och sitt ulliga hår. Men
hade Märta hetat Ekström, så hade hon
aldrig fått någon plats, så som hon såg
ut. Så det var allt tur, att hon hette
Gyldenhöök.
Men hvad skulle man hitta på”?
Det var för resten en grufligt tråkig
dag. Farmor hade åkt ned till
kyrkoherdens på barndop, och Patrik hade
fått hem en ny hund från Bergå, som
han skulle uppfostra, och då talade
han inte med människor. Och fröken
Ekström satt förstås inlåst som vanligt.
Hvad i alla tider kunde hon ha för
sig, när hon låste igen dörren om sig
så aär noga? Kanhända hon verkligen
skref en roman? Det påstod Patrik,
att hon gjorde, för det gjorde alla
fruntimmer nu för tiden, som hade
fullständig folkskolebildning. Och
fröken Ekström hade ju gått på
seminarium. Men hvad kunde hon ha att
skrifva om här på Sjöberga, där det
aldrig hände ett dugg, utom att det
spökade hvart åttonde år?
Lilly gjorde en grimas i
ensamheten, hon visste inte själf åt hvad.
Spöket var inte roligt att tänka på, och
det var rysligt, det där med korset,
men det var verkligen fyra veckor
sedan, och det hade verkligen inte
händt någon olycka. Om hon skulle
ta och låta Fina spå sig?
Hon hoppade ned från soffan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
