Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT HUS VID HAFVET
andra hade väl gått i båten och blifvit
borta, för när det lugnade och jag rodde
ut, då fanns det inte ett lefvande lif ...
Jag fann pengar och annat. Det var
en engelsman... Virke flöt också i
land ... Ett lik låg på tången ... Och
fågeln satt i nätet...
. Så fick jag huset i stånd och
mor och jag gifte oss ... Jag sa henne
allt en gång om natten.
MOR ANNIKA
har stått stel och hvit som ett lärft.
vildhet.
Det var inte sant! Jag visste’t från
början. Men sen teg vi länge för
hvarandra... Så började vi hviska om
natten. Jag frågade om och om igen,
hur den såg ut, som flöt opp, för jag
hade inte sett’en...
Men så hände det sig, att far fick
ärfva och blef rik ändå, och då blef
det så svårt. Han ville bara på cellen.
Jag stridde och bad för er skull,
barn ... Och så när flera år gått och
svåger Sten, bror hans, inte kom igen,
då var det ett nytt ondt, som kom öfver
far. Han började tänka, att svåger
varit med på den där engelsmannen.
Det hjälpteé inte, hvad jag sa’. Far bara
grubblade och grubblade. Och jämt
satt han och stirrade ut . emot sjön.
Och så värkte hans ögon i tre år och
så blef han blind.
I plötslig
KERSTIN
alltjämt hos Sten Mårtens. Pekar på den
dödas rum.
Men syster ... syster?
MOR ANNIKA
bruten, i en het, tårlös snyftning.
Hon visste’t... Far kunde inte
tiga ... Och då ville hon bara gå för
sig själf ... Så fick hon inte den hon
ville, för han skydde oss. Och hon
blef så tung till sinnes ... Och så gick
det som det gick...
34.
525
HÅKAN I ÅSEN
trefvar sig fram åt Kerstin till, men sjunker
ned på en stol.
Lilla barn, du får inte dö, du får
inte dö! ... Nu skall far gå i fängelset,
så blir allt bra igen...
MOR ANNIKA
ropar högt till Sten Mårtens.
Hjälp mig, hjälp mig!
STEN MÅRTENS
far upp som om han vaknade ur en hemsk dröm.
Skyndar fram till Håkan och griper hans hand.
Talar med blicken på Kerstin.
Inte skall ni gå i fängelset. De
skulle inte ta emot er. Den som gjorde
brottet finns inte mera. Det var en
ung man med vilda ögon, fulla af
kärlek. Han är död för länge, länge
sedan. Han dog för sitt brott. Här
finns bara två gamla, blinda ögon som
lida ... något lefvande, som famlar i
mörkret ... Hvem vill tala om skuld,
bara er dotter förlåter ... Kanske ni
ändå får frid efter detta.
KERSTIN
är framme hos den gamle och stryker med
darrande händer hans hår.
Far, stackars lilla far...
HÅKAN I ÅSEN
gråter med sina döda ögon. Trycker Kerstins
händer mot tårarna.
Jag har aldrig gråtit förr...
får nog snart dö ... Jag får nog dö.
Han reser sig, stapplar sakta fåim och tar
mor Annika vid handen.
Kom nu, mor, jag är så hjärtans
trött. Jag vill sofva...
Han trefvar sig ut. Mor Annika följer
honom som en skugga.
Sten Mårtens och Kerstin stå länge tysta
och se efter de gamla. De äro fångade af en
stelhet, bakom hvilken allt är skälfvande lif.
STEN MÅRTENS
nära henne.
Får jag hjälpa er öfver detta, får
jag? ...
Det blef för svårt därute, ingen väg,
Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
