Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
patronen kom ut från sin sängkammare,
och då satt Ek vid kontorspulpeten och
studerade ett litet gräsgrönt häfte, som
hette ”Den rationelle jordbrukaren”’.
”Det här om afloppsdikena är
verkligen inte dumt,” sade han och slog
ihop häftet.
”Nej bevars.” Patronen kom
tydligen att tänka på någonting, ty han
försvann hastigt in i skrifrummet. Ek såg
inte, hvad han gjorde där, men han
begrep, att det var brefvet, patronen
låste in. Han hörde, hur en låda drogs
ut, och hur ett lås smällde igen.
Det var ett alldeles utmärkt
slädföre, och bjällrorna på den höga, ryska
selen klingade med en ton, klar som
kristall i den rena luften. Under
de senaste dagarna hade det fallit
massor af snö, men det var en lätt skare,
och stora landsvägen, som var plogad,
var fast och hal som ett isgolf. På
sidorna låg den af snöplogen uppvräkta
snön i meterhöga vallar.
”Är det inte en välsignad dag?”
frågade patronen.
”Utmärkt väder, ” svarade Ek
lakoniskt.
Ek kör verkligen storståtligt,”
sade patronen. ”Jag har aldrig sett
Mary så kvick och ändå så lugn.”
Ek svarade ingenting, och det
behagade patronen. Blygsamhet var
någonting trefligt hos personer i beroende
ställning. Han pekade med sin
behandskade hand nedåt sjön, där ett
svart, brutet tak började skymta fram
bakom trädtopparna.
Se där ha vi nu Sjöberga.’”
”Jaså,” sade Eks stämma bakom
honom.
""Det är ett ståtligt ställe. Fast
jorden, den ska vi inte tala om. Den
sköts på ett sätt, sSom — nåja, man kan
539
väl inte begära, att en baron skall vara
jordbrukare precis. Och när det är ett
fideikommiss, så är det ju nästan, som
om den, som har det, har det på
arrende. Tycker jag åtminstone. Det är
ju släktens, förstås, men ingenting får
säljas och göras om efter behag. Det
är allt en dum inrättning. Och det
kostar nog mera än det smakar,
Sjöberga.”
”Jaså, säger patron det?” Ek lät
lifligare än vanligt, och patronen, som
var inne på sitt älsklingsämne, vände
sig mera på sidan för att kunna höras
ordentligt.
"’Jo, det är jag då på det klara
med, och jag skulle sannerligen vid
gud — förlåt uttrycket — inte vilja
byta affärer med min vän baron Sjöfelt.
Ja, det här säger jag nu inte i ond
mening, förstår Ek, utan så här
jordbrukare emellan. Se, Sjöberga skulle nog
kunna ränta af sig, det är inte farligt
med det. Men det behöfdes någon, som
inte hade sådana bekymmer om
veckena på byxorna. Baron Sjöfelt, han
studerade bort sin ungdom, och baron
Patrik, den unge, han är så där lärd
för sitt nöjes skull. Två stora rum har
han propp fulla med böcker, men jag
undrar, om han vet, att potatisen inte
växer på trän. Det är han, som blir
fideikommissarie med tiden —"”
Patronen tystnade tankfull.
”Jaså, baronen har trassliga
affärer?’” Eks vaknade intresse smickrade
patronen. Ek var annars inte
talträngd.
"’Jo något, ser Ek. Men inga ord
efter mig. Han är min personliga vän,
baron Sjöfelt, ser Ek, och jag skulle
inte vilja säga någonting ofördelaktigt
om någon medmänniska för resten. Allt
hvad I viljen människorna göra eder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
