Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
när träden voro aflöfvade, och man
kunde se ända ner till sjön. Hästen
var frånspänd. Fina lade sig på
armbågarna på sitt nyskurade fönsterbord
och tittade ut, sedan hon skickat upp
pepparkakorna och romanen till Lilly.
Här kom nu Broström uppför
allén. Ja, han var verkligen en tjockis,
som fröken Lilly sagt. Fina smålog en
smula försmädligt. Ånej, inte skulle
man se ut på det där viset, om man
ville ha några utsikter här på Sjöberga.
För resten, det skulle bara fattas det,
att den där isterklumpen skulle få föra
hem en fröken Sjöfelt på Sjöberga till
Brogård som fru Broström. Att inte
karlen visste någon lefvande tojs. Man
kunde sannerligen få ondt i magen att
se, hur han tittade på fröken Lilly.
Men tänk att flickan inte såg, hur
gubbstuten åbäkade sig. Men adligt
folk såg då heller inte längre än näsan
räckte.
När patron Broström kom upp till
slottstrappan, såg han sig omkring.
Hvart hade Ek tagit vägen? Han hade
ställt in Mary i stallet, men ingen hade
sett, hvart han gått. Näja, det kunde
väl göra detsamma, men han kunde lika
så godt ha passat på. Han hade inte
ens frågat, hur länge de skulle stanna
på Sjöberga, så han visste inte, när han
skulle ha förspändt.
Jaså, där kom han på den ”enda
plogade gången i parken. Han gick
och kikade uppåt östra flygeln. Gick
väl och beundrade slottet, förstås.
Nåja, det var inte illa, slottet, och att heta
Sjöfelt på Sjöberga, det skulle nog
kännas på ett litet eget sätt. Patronen knep
ihop munnen. Det var ett fint namn,
det Sjöfeltska, och det var ett fint
vapen. Det var nog synnerligen fint
alltihop, synnerligen fint. Men tänk, om
ULRIK UHLAND
någon stack näsan bakom den där
vapenskölden. Han smackade lätt.
Jakobsson stod på en trappstege i
hallen. Han var sysselsatt med att
damma af älghornen, som i stort antal
prydde den ena väggen.
””Goddag, Jakobsson. Är baronen
hemma ?” frågade patronen.
”Ja, men han är inte riktigt kry.
Han har inte kunnat sofva i natt, säger
han.”
"Men han är väl inte värre, än att
han tar emot?”
”Nej, nog tar han emot patron.”
Jakobsson försvann till vänster genom
dörren in till baronens arbetsrum. Han
kom strax tillbaka. _
”Var så god, patron.”
Baronen satt i sin gungstol framför
en väldig brasa. Han var ganska blek
och hälsade likgiltigt på patronen.
"Hur står det till?” frågade
patronen i en ton, som lät ytterst bekymrad.
””Tack bra,” sade baronen kort.
”Men Jakobsson sade, att baronen
var sjuk, och det bär verkligen syn för
sägen.”
”Nej, jag är inte sjuk, men alldeles
förbannadt nervös — hör du det —
alldeles förbannadt.” Baronen halft
steg upp, medan han talade, och han
fattade hårdt om gungstolens karmar.
”Så kom inte och reta döden på mig.”
”Gud bevare mig, ” sade patronen
blidt. ”Jag kommer i stället i ett
ärende, som jag trodde skulle bli en
angenäm öfverraskning för baronen.”
Baronen höjde på sina verkligt
aristokratiska ögonbryn.
”"En angenäm öfverraskning från
Olaus Broström? Tillåt mig tvifla.”
”"Som baron behagar.” Patronen lät
inte det minsta stött. Han fortfor i
stället med samma blida vänlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
