Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
minerande plats bland den blifvande
fideikommissariens till Sjöberga
intressen, ty de bägge mordvapnen sutto helt
anspråkslöst placerade ofvanför
kommoden. Och Finas dammtrasa, som
annars inte ens skonade friherrinnans
peruk, måtte verkligen här ha haft
känning af ett osynligt kritstreck.
Någonting så dammigt fick man leta efter.
Hon sträckte sig på tå och stack
fingrarna bakom de bägge bössorna.
Det satt två små spikar bakom
vapnen, och på hvarje spik hängde mycket
riktigt ett litet hårdt föremål. Hon
ställde ifrån sig ljuset på lavoaren och
plockade ner dem, bägge två. En liten
stund stod hon obeslutsam och
betraktade de små gnistrande korsen i
ljusskenet. Hvilketdera var det? Det var
absolut omöjligt att skilja dem åt. Hon
lade dem på marmorskifvan. Därpå
blundade hon och tog ett på måfå. Hon
stoppade det i fickan och hängde upp
det andra igen på spiken till vänster.
Så ställde hon tillbaka ljuset igen
på skrifbordet och släckte det.
Inte ett knäpp hördes i förstugan
och korridoren, medan hon gick
tillbaka in i sitt rum. Ett ställe, som var
mera idealiskt inrättadt för hustjufvar
fick man nog leta efter. Därnere stod
förmodligen dörren till entrén olåst,
och på friherrinnans toalettbord stod
förmodligen också det lilla
nipperskrinet olåst. I matsalen fanns det
dessutom en särdeles fin uppsättning
af gammalt bordssilfver. Då var det
väl en beskedlig tjuf, som bara tog ett
litet kors, som på sin höjd var värdt
tio kronor, och som hängde öfver ett
tvättställ. Men på bondlandet var det
nu så, att man hade större dygder och
färskare ägg, sade Wille. Gertrud
tänkte på det, medan hon tog på sig
549
sin kappa och sin skinnmössa och gick
ner i parken. HKlockan var strax sju.
TIONDE KAPITLET.
Direktör och fru Altberger brukade
utom en del mer eller mindre tillfälliga
småbjudningar hvarje vinter ha två
stora tillställningar, de officiella, som
fru Josefin kallade dem. Hon tyckte,
att ordet var så bra och så beskrifvande,
ty det angaf både, att man brukade
representera, och att man intog en
rangplats inom VWVästberga samhälle.
Den ena af dessa bjudningar var
vanligen i december och var mera populär.
Då bjödos direktörens affärsvänner med
familjer, det vill säga de, som voro
något så när framstående inom orten.
Men den andra bjudningen var af mera
utsökt slag. Den hölls i februari på
direktörens födelsedag, vanligen i form
af en bal, och då var fru Josefin ytterst
noga med, hvilka namn hon präntade
på de små bjudningskorten, hvilkas
tryck och kartong kostadeé en summa,
som fröken Andersson skulle funnit
gentil, men nästan ogudaktig. Det fanns
en del utgiftsposter i fru Josefins
hushållsbok, som nog skulle kommit den
lilla magra fröken att tänka på sina
en och sjuttiofem om dagen med ett
visst vemod.
Det var en sådan finare festlighet,
som i dag skulle gå af stapeln hos
direktörens. Alla fönster i hela huset
voro upplysta, och fröken Augustson,
som hade sin hårfrisering midt öfver
torget, längtade redan efter
Västbergakuriren för i morgon bittida. Ty där
refererades alltid februaribjudningen
hos Altbergers i detalj, både talen vid
supén och damernas klänningar. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
