Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROSTINNANS LJUS
dom, den tiden hon var en eftersökt
studentflamma, och denna rodnad hade
följt henne in i den mognare åldern.
När hon nu sänkte det lilla finhylta
ansiktet ned i de små mjuka händerna,
var det purpurrödt af ifver och för-:
väntan.
Som om orden varit reseffekter,
hvilka brådskande måste samlas före en
snar afresa, rafsade hon ihop ett fång
af dem till en bön, ett slags ”Kyrie
eleison — måtte inte Jeppa plocka åt
sig alla ljusen! — Kyrie eleison — hur
skall jag kunna få gamla Maren hit, så
hon kan taga med sig litet t”
Och psalmen steg ånyo upp mot de
ekande hvalfven. Hela församlingen
sjöng som en enda röst, med klockaren
en takt före. Det var nu klar dag, och
vintersolen guldmålade de grå murarna
och släckte de små ljuslågorn s glans.
Jeppa Ols breda fingrar började
raskt sitt arbete, redan innan klockaren
hunnit med utgångsmarschen, och lika
ifrigt togo prästgårdstöserna i. Det blef
en täflan, som nästan knuffade ut
församlingsborna ur kyrkan.
Tyst och seg stod striden. Ingen
var nog hädisk att tala i Herrans hus,
men händerna grabbade kraftigt till sig,
för rätt skulle vara rätt tyckte båda
partierna, och pigorna menade, att det väl
aldrig kunde vara tal om annat, än att
prostens voro närmare till det.
Jeppa Ols höll på, att han och
kyrkan voro ett både i helg och söcken,
och det som kom kyrkan tillgodo, skulle
också han ha med af. För resten ville
han gärna veta, hvem som finge taga
bort stearinfläckarna — gjorde pigorna
det kanske?
575
Prästgårdsbänken rymdes ur.
Ottonie fann sin Fridman, men prostinnan
fick gå ensam nedför den breda
midtelgången, där hennes små bottiner
snarare klappade än trampade på de sida
vid sida liggande grafstenarna. Hon
gick så lätt med små trippande kvicka
steg. Ända bort till kyrkdörren hade
hon hunnit, utan att frestelsen
öfverväldigat henne.
Men nu vände hon sig om, och
hennes späda röst flämtade af ifver, när
hon ropade inåt kyrkan.
”Tack skall han ha, Jeppa Ols, som
hjälpte flickorna att samla ihop ljusen !”
Hon blef efter de orden röd och
hvit om hvartannat. Måtte bara inte
Jöns hört henne. Men det var henne
rakt omöjligt att inte kasta ut detta lilla
räddningsankare till bärgningen för
husets bästa. Nu skyndade hon ut efter
flickorna, nickande och hälsande åt alla
håll, ty direkt steg ingen upp i släden.
Man skulle åtminstone prata ett par
minuter och höra nytt.
Men därinne i den tomma kyrkan
stod Jeppa Ols handfallen och lät
pigorna ensamma sköta arbetet. Hans
gapande mun drog sig till ett sursött
leende, och han slängde undan den
kopparröda luggen, hvilken fortfarande var
lika ungdomligt kraftig i färgen som när
Jeppa var en karsk påg.
Slutligen kommo de ord, han tycktes
ha tuggat på ett par minuter: ”Tänk,
att den lilla käringen ska vara så seg !
Men han rättade strax sitt vanvördiga
yttrande och tillade : ”En kan veta, hon
är het på’et, prostinnan. Ska dä vara,
så ska dä vara, och ni får rappa er nu,
töser, för mig får ni inte te’t.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
