Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
köpte blommor och pratade. Några
steg ifrån honom vid disken stod
disponenten och flirtade med fru Altberger.
Han såg på dem ett ögonblick. Gamla
karlar kunde verkligen få en mindre
kvick uppsyn, när de ville göra sig
särskildt oemotståndliga. Hvad skulle
pappa Fritz ha tyckt om det här, tro?
Ett så ljufligt leende bestods nog inte åt
honom själf mer än högst hvar julafton.
Plötsligt vände han sig om till Lilly.
”Har du sett till fröken Ekström
något ?”
”Nej, inte på länge. Hon gick förbi
en gång, strax det hade börjat.”
”Då vet du inte, om hon har fått
någon middag — människan.” Han
erfor ett oemotståndligt behof att lägga
till det sista ordet, ty annars hade det
kanske låtit särdeles omtänksamt.
Patrik Sjöfelt brukade verkligen inte
grubbla öfver sällskapsfröknarnas
måltider.
”Jo, visst har hon det. Farmor
sade åt henne, att hon kunde beställa
hvad hon ville på hotellet, ifall vi kom
att äta med Altbergers.” Lilly talade
lågt och tillade med en sidoblick på fru
Josefin: ”För resten tycker jag, att
de kunde ha bjudit henne också, när
de visste, att hon var med. Men hon
hette förstås inte Sjöfelt.’”
Patrik kom händelsevis att se på
Dora, som stod några steg längre bort
från disken. Han undrade, om hon
hört, hvad Lilly sagt. Hon vände sig
om mycket hastigt.
Han lämnade blomsterståndet och
blandade sig åter i folkvimlet. Han
började tröttna på de välborna dalkullorna.
Och det här skulle hålla på i morgon
också? Nåja, han kunde väl stanna,
förstås. Det var väl hans skyldighet
635
mot Lilly. Och det var inte stort
roligare hemma.
Men hvart hade människan
egentligen tagit vägen ?
Han kom plötsligt under fund med,
att han gick och letade efter Pilqvisten,
och det var väl onödigt, när han nu
visste, att hon hade fått mat. Men hon
var verkligen som bortblåst.
Lilly å sin sida kom händelsevis
också att tänka på en försvunnen
person. Hon undrade, om herr Ek hade
rest hem igen med detsamma, ty hon
hade inte sett honom gå förbi någon
mera gång. Kanske han inte hade haft
råd att stanna och äta middag. Det var
förstås vådligt dyrt på en sådan här
basar. Pappa Fritz hade lämnat två
hundrakronesedlar, när han skulle göra
upp för middagen, och bara fått ett par
sedlar tillbaka. Han kunde väl ha nöjt
sig med några smörgåsar då. Dem fick
man visst för tjugufem öre. Men
hvarför skulle han egentligen ha gjort det?
Han hade kanhända inte det ringaste
intresse af att stanna. För resten
kanske han var en riktig matgud. Det var
ju alla herrar.
Lilly och Patrik kommo inte hem
till hotellet förrän klockan tolf på
natten.
Dagen hade varit verkligt lyckad.
Lilly hade räknat ut sina intäkter, och
de belöpte sig till inte mindre än
tvåhundranitton kronor. Efter middagen
hade kommersen blifvit kolossalt liflig,
och herrarna hade lämnat nästan bara
sedlar för den minsta lilla bukett. Fru
Josefin var också nöjd. Hon hade af
en af de kommitterade damerna fått
veta, att grefvinnan Bruhnsvärd hade
alla framtänderna på stift, och vidare
var hennes egen dagkassa sjuttio
kronor mera än grefvinnans, ty hon hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
