Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PA SJÖBERGA
akta ordspråk. De äro nästan — förlåt
uttrycket — lika tillförlitliga som
katekesen.”
”Det var en sjuhimla föreläsning.
Hvad menar du egentligen ?”
Baronen kastade pennskaftet, som
låg på bordet, mot bläckhornet med
sådan fart, att bläcket stänkte upp.
Patronen iakttog honom med ett
intresseradt uttryck.
”TJag har ju bedt att baronen skulle
försöka vara litet lugn. Det är inte
roligt att berätta historier för folk, som
äro för nervösa. Jo, jag ville bara säga
det, att den där baronen i fråga har
inte skött förhållandet, som det var
sjukt till. I tjuguåtta års tid har han
gått och behandlat den där kamraten
som en hund.”
Patronen reste sig ur fåtöljen. Hans
ljusblå ögon hade blifvit nästan svarta.
"I tjuguåtta, nära tjugunio år, har
jag, Olaus Broström, gått och bockat
mig för en person, som inför annat
folk har låtit sin långa drummel till son
och sin nippertippa till dotter behandla
mig som en uppkomling, som ett kräk.
Och i enrum har han själf så godt som
spottat mig i ansiktet med hvartenda
ord, :han har sagt. Jag kan inte göra
en gärning, som han inte kallar för
ett genuint skurkstreck.” Patronen
steg upp och gick ett par steg
närmare skrifbordet. ”Att jag har sett på
min fördel, jag som andra, och att jag
gör bra affärer med dumhufvuden och
fårskallar, det kan jag väl erkänna,
men det rör inte baronen.’”
Patronen hade gått ända fram till
skrifbordet. Han slog sin knutna hand
i bordsskifvan, så att pennskaftet
hoppade.
”Det rör inte baronen, säger jag.
Det är min sak. Men nu är det slut
699
med adelskapet och högfärden. Nu ska
vi se, hvem som skrattar sist.”
Baronen hade också stigit upp
under patronens sista ord. Han hade fått
en nyans högre färg, men han stod
med rak rygg och lätt böjd öfverläpp.
Öfver hela hans uppsyn låg ett drag af
nästan oförskämd nyfikenhet.
”Nå, hvad är det, som skall utvisa
den saken?”
”Det, som kommer att ske.
Baronen har två saker att välja på.
Antingen skaffar baronen pengar på
utsatta tider, och det kan inte baronen,
eller också tänker jag på sista
förfallodagen, den andra maj, fira min
förlofning.”
Baronen betraktade patronen, som
om han plötsligt fått syn på en dåre.
”Fira din förlofning?” upprepade
han.
”Jaha, just det. Jag har tänkt på
att gifta mig, och skall jag,
uppkomlingen, gifta mig, så vill jag gifta mig
fint. Den, som jag har bestämt mig
för att ta, är fröken Lilly Sjöfelt.”
Det föll en dödstystnad öfver
rummet. Baronen stod och fullkomligt
stirrade på patronen. Han mönstrade
honom uppifrån och ner, som om han
inte varit säker på sina egna fem
sinnen. Därefter sträckte han ut sin hand,
och handen slog emot patronens öra i
en ljungande örfil.
”Ut, människa! Ut!”
Patronen drog sig ofrivilligt några
steg tillbaka. Han var mörkröd i
ansiktet.
”Jo, för all del, jag skall nog gå.
Men först skall jag be att få säga en
liten sak till: Om baronen också kan
skaffa pengar, så skall jag ha Lilly
ändå.”
”Ut, säger jag, ut!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
