Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERLIN
våren 1907. Den bekante
konsthistorikern prof. Richard Muther i
Breslau, som reser omkring och håller
föredrag om <Wilhelm II och
konsten« — föreläsningsindustrin är inte
den minst utvecklade sidan af det
tyska näringslifvet — borde göra sig
underrättad om den saken.
Men hvem kan veta, om ej kejsar
Wilhelm blamerat sig inför prins
Eugen lika genant som en gång i
Mänchen, då han tillsammans med
prins-regenten Luitpold af Bayern
besåg en konstutställning och vid
anblicken af en secessionisttafla, på
hvilken det stod «såld«, frågade hvad
det kunde vara för en åsna som köpt
det struntet. Af uppvaktningens
förlägna min och af liflig rodnad
på den gamle Luitpolds kinder kunde
Wilhelm förstå att han på något sätt
försagt sig. Det fatala var också att
just Luitpold inköpt taflan. Genom
sådana obetänksamheter mot de
populära Wittelsbacharna har Wilhelm
ofta trampat den bayerska
partikularismen på en af dess ömtåligaste
liktornar. Wittelsbacharna äro kända
för konstförstånd och intellektuella
intressen och hade ursprungligen i sin
släkt skönhetslidelsens och
estetismens offer som ingen furste på
tronen före honom: Wagners vän, Ludvig
II. Fredrik den store var blott ett
undantag som bekräftar regeln, att
Hohenzollrarna alltid varit sanna
exponenter för den preussiska
militärmonarkien, men ingenting annat.
Wilhelm II har velat vara mer och hade
också godt påbrå från sina föräldrar,
hvilka onekligen voro några tum
öfver det preussiska normalmåttet.
Wilhelm II blef blott en misslyckad
dillettant, hvilkens dåliga smak i hög
grad bidragit till att Berlin blifvit
van
17317
prydt med monument och byggnader,
som visserligen gå i stil med hela
den vidriga prägeln af rik och
vräkig uppkomling hos
privatarkitekturen, men som ändå inte behöft så
tydligt prononcera att också det
nytyska kejsardömet är en parveny.
Alla nya offentliga byggnader äro
uppförda i ett slags elefantbarock, tung
och öfverlastad som var den
tillkommen omedelbart efter segerruset 1870.
Sina värsta orgier firar denna
officiella arkitektur i den nya Berlindömen,
invid Slottet. Den är helgad åt den
Herren Zebaoth, som är
krigsskarornas gud, och med hvilken som bekant
alla Hohenzollrare haft ett
separatförhållande, hvilket Wilhelm II energiskt
vidmakthåller. I den nya dömen har
den kejserliga familjen en loge lika
prunkande och förgylld som på Operan.
De öfriga bänkarna äro utskiftade i
sträng öfverensstämmelse med
rangrullans hierarkiska ordning. Vid en
trappa upp till logerna läses t. ex.
,Aufgang fär Generäle und
Admiräle!<« Hur många millioner i
marmor och förgyllning som än slösats
på denna dom, hur himmelssträfvande
hög och väldig kupolen lyfter sig
öfver Berlin, det finns ingen andakt
och stämning i detta tempel, blott
tom prakt och deklamatoriskt patos
— «man merkt die Absicht und
wird verstimmt«. Den är blott en
sockerbagarekopia efter Roms Sankt
Peter.
Dessutom har Berlin ytterligare
vandaliserats af en
kyrkobyggnadsvurm, hvilken där som här stått under
protektion af ett bigott kvinnligt
majestät. Den ena kyrkan efter
den andra har murats upp i kapp
med nya kvarter af hyreskaserner,
enbart till fromma för
entreprenö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
