Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
740
siktig att säga några beska
sanningsord om det borussiska
nationalhelgonet drottning Louise, till hvars ära
en staty skulle resas i Memel som
minne af Preussens förnedringstid
för 100 år sedan. Bland de
österrikiska lagruinerna finns en paragraf,
enligt hvilken förolämpning af
regentens förfäder är straffbar; ett sådant
lagrum finns däremot icke i tysk rätt.
Skillnaden mellan Osterrike och
Preussen är dock den att medan ett
åtal för majestätsbrott öfver hufvud är
omöjligt såsom oförenligt med den
nya demokratiska andan i allmänna
rösträttens Habsburgsmonarki, så
söker den preussiska klassjusticen att
medelst vrängda och vågade
konstruktioner ersätta det skönhetsfelet hos
tyska rätten, att den saknar den
förutnämnda österrikiska paragrafen.
Domstolen i Königsberg resolverade som
så: redaktören i fråga har djupt kränkt
minnet af drottning Louise; — den
anklagades anhållan om att
sakkunniga historici skulle höras afvisades
— genom att i detta sammanhang
kalla den projekterade statyn för
olämplig har den anklagade angripit
den kommitté, som Dbildats för att
resa denna staty; men kommittén hade
till beskyddare kejsaren, hvarför ”det
är antagligt att den anklagade som
socialdemokrat valt denna väg för att
förolämpa statsöfverhufvudet. Medelst
«dolus eventualis« var alltså <«den
Tatbestand der Majestätsbeleidigung<
påvisad, den anklagade skyldig och
fälldes till 15 månaders fängelse! Detta
är en äkta profbit på hvad kungligt
preussiskt juristeri i lagens namn är
i stånd till. Endast om man känner
en tysk mycket väl, kan man i enrum
förmå honom att säga sitt hjärtas
tankar om Seine Majestät, eller S. M.
som det heter i dagligt tal.
OTTO JÄRTE
Under sådana omständigheter är
det ju klart att staden Berlin ej
vågade tillbakavisa Siegesallé, hvilken
Wilhelm :bekostat ur sitt
privatschatull och förärat Berlin i present.
Charlottenburg som kallade en af
sina hufvudgator Bismarck- och ej
Kaiser Wilhelmsstrasse, råkade under
åratal i onåd hos högstdensamme,
hvilken också principiellt undviker
att besöka städer, där man ej velat
eller haft råd att bestå segergubben
Wilhelm I ett ryttaremonument. Så
alldeles utan sina goda sidor är dock
icke kejsar Wilhelm II. Han vill
något och sjunger alltid ut, fast han
mycket väl vet att han vedervågar
kritik af hela världen. På sistone har
han lagt sig till med Ludvig XIV:s
despotdygd och åtminstone på det
estetiska gebietet omgifvit sig med de
yppersta rådgifvare. Största
förtjänsten häraf lär dock tillkomma den
kände konsthistorikern d:r Wilhelm
Bode, hvilken som Berlinmuséernas
chef bragt dessa upp till deras
nuvarande höga nivå och europeiska
berömmelse. Kaiser Friedrichsmuseum
med sina rika skatter och
utomordentliga inredning är Bodes verk, hvilket
han hvarje år riktar med värdefulla
inköp. I fråga om nyförvärfven ha
Berlins muséer genom Bodes förmåga
distanserat alla andra konkurrenter på
denna sidan Atlanten. Det är blott
Pierpont Morgan och några
amerikanska trustmagnater, hvilka tyckas
samla klassiska konstverk med
ungefär samma känsla och motiv som
skolpojkar frimärken, som i det
hänseendet kunna täfla med preussiska
staten. På Bodes rekommedation har
Ludwig Messel anställts i statstjänst,
och: till professor och direktör för
Kunstgewerbeschule utnämndes härom
året — till hela Tysklands oerhörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
