Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
748
visshet. — Blodet sjöng ju icke mer i
hans ådror, en sval och tunn kyla fyllde
tinningarna, där fordom blodet bultat,
brännande och rusigt af sin egen lidelse
och längtan.
Därför lyfte han inga lemmars
tyngd — därför knöto sig ej hans
händer.
Blodet — blodet var borta. — Ingen
rytm och oro fanns mer — allt var
endast svagt och svalt glidande, utan
vilja och ve, utan lycka och lust.
Men klarhet var där — stilla
namnlös klarhet — en försoning med allt —
ett förtroligt smeksamt glidande bland
tingen.
Lycka var det ock — stilla förtrolig
lycka, utan lust och ve, utan längtan
och vilja. —
Glidande, sväfvande — svalt och
lätt i en silfvergrå luft. —
Plötsligt var det honom som växte
stillheten och han stannade ett
ögonblick.
Utanför stadsmuren med den
stängda porten, i hvars grå sandsten
Sömnen var afbildad med sin fackla,
låg ett hus i en dunge af stilla pinier,
men kring dess dörr och fönsterposter
slingrade sig dödsrikets blomma, de
blå asfodelerna — högvuxna rankiga
och inga jordiska blommor lika. —
På förstutrappans nötta tröskelsten
sof en gubbe i leende, klar hvila —
eller slöt han kanske endast de tunga
ögonlocken — och på sanden låg en
svart orm med den lilla klufna tungan
ifrigt slickande ur en skål, fylld af en
färglös tunn vätska, som krusade sig
i ringar, brytande ett klart hvitt ljus,
hvars källa och ursprung Euryalos icke
anade eller såg.
Åldringen hade plötsligt lyft sitt
hufvud emot honom och mätte den
ny
SVEN LIDMAN
komne med ögon, genomskinliga och
liksom hvita, med något af en källas
svala ro och klarhet. Det var som såg
han och såg han icke, och Euryalos
kände plötsligt något af ångesten inför
en spegelbilds outrannsakliga
overklighet. —
”Du har nyss kommit, ” sade
gubben, ӊnnu darrar skuggan bakom dig,
orolig och tärd af sin lust — men den
vacklar och darrar som ljuset under
stormen — den kröker och vrider sig
som ormen under den trampande foten
— den lider och längtar under
dödskampens oro. —
Ännu är icke döden hel i dig. —
Ännu gömmer den vissnade
blomman sin soldags doft och dröm. När
minnena multnat som dina jordiska
lemmar i mullen, då är dödens lycka
hel och lefvande inom dig som kärnan
under skalet.
Skalet älskade vi — älskade vi alla.
— Hvem älskade djupen och dunklet
— hvem trådde till det innersta — fröt,
det förtegna — sädeskornet, det
groende.” —
Gubben skakade sitt tunga hufvud
med ett leende, ljuft af blid och
försonad bitterhet, och den fråga, som växte
på Euryalos läppar, blef besvarad,
innan den föll:
"Jag är Charon — väktaren —
dödsrikets yttersta förpost — lyssnaren
mot det förra lifvet — vägvisaren och
vännen för alla vilsna viljor.” —
Åter darrade fråga och förvåning
öfver Euryalos ansikte och åter
svarade honom åldringen, innan orden
stigit öfver den nykomnes läppar. —
”Floden trodde du på — stranden
och vågorna — båten och obolen. —
Hur förvirradt och förvändt fångar icke
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
