Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
750
Nu har du sagt ditt farväl:
det som var kvar af din lefnads
innersta väsen och själ,
lifvets förgängliga väfnads
sista lysande garn
brustit och brunnit och dött. —
Nu är du min!
Nu är du skuggornas barn! —
Se jag vill älska dig
länge, du frysande,
vagga dig, hvila dig
lysande
vägen med gåtors
klarögda bloss.
Ack jag vill föra dig långt in i dödens
slumrande, slutna, förstelnade rike,
låta dig dricka de djupaste flödens
svalkande stilla, kristalliska vin.
Barn, jag skall älska dig, följa dig,
låta dig
glömma de dystraste ödens
dignande börda och skuld. —
Jag blir din brud!
Jag blir dig huld! —
Lätt blir vår vandring på vägar af guld,
stjärnorna ödmjukt oss tjäna —
lätt där de ljufvaste blommorna stå,
djupnande blå,
skola vi vandra allena. —
Åter kände Euryalos en hemlig
ångest öfverfalla sig och dock som
med en ljuf svindels lycka och behof
att ge sig hän. Han kände ord, som
voro döda, där bortifrån lifvet —
makan — barnen — egryningen öfver
skogsgläntan och gräsets dagg —
gårdshundens hälsande skall vid
hemkomsten — — och han vände sina steg
tillbaka mot öcknen. Men luften hade
plötsligt blifvit tung som af trötta
tryckande vågor och en kväljande bitter
smak steg på hans läppar. —
SVEN LIDMAN
Hans ögon sågo icke mer och som
i drucken yrsel hörde han den åldrige
Charons stämma, tung och darrande :
Hundraårig var vandringen
som du fick gå genom öcken
innan från minnena lyftes
dödsstundens kväfvande töcken : —
hundraårig i döden
känner du åter vakna
lifvets förgängliga öden,
tårars lifsdruckna flöden. —
Dock har du intet att sakna! —
Hundrade solårs damm
hölja allredan din graf.
Sönerna hvila i mullen:
stödd på en tiggares staf,
han, som är sist af din stam,
längtar till hvilan på kullen,
där dina lemmar multna. —
Hundarna skälla svultna
där under månens sken,
och af ditt hus finns ej sten
kvar till att resa en vård
öfver din gräsvuxna graf. —
Okända äga din gård —
ingen äger din graf! —
Något lösgjorde sig från Euryalos
och blef plötsligt borta och hans ögon
mötte åter åldringens, klara och med
tillförsikt, i en ljusögd aning att något
skulle skänkas honom.
Den gamle pekade mot husets
dörrar: ”Du har varit en vis och
värdig man, Euryalos, du har burit det
jordiska mantel stolt och hög, och
din gång genom dödens länder skall
en annan leda. Dig har den höga
Persephone gifvit sin nåd, en af de
tjänande systrarna vid hennes hof
skall leda dig.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
