Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PA SJÖBERGA
befann sig i jämnhöjd med
fönsterposten, och hon kunde se, att det lyste
i fröken Ekströms rum. Tänk, att hon
redan hade tändt. Men hon var ju en
sådan präktig ung flicka, det hade
farmor så rätt i. Hon var så förfärligt
flitig. Men hvem skulle inte varit lika
intresserad af att arbeta, om man visste,
att man fick beröm sedan af en viss
person, och hvem skulle inte kunnat
skrifva från morgon till kväll, om det
var bref till samma vissa person? Hon
hade förstås förfärligt mycket att säga,
som hon inte hann säga på den där
lilla stunden om kvällarna. Och för
resten, var man kär i någon, så var
det ju precis, sSom om man inte kunde
tala. Det kändes, som om man haft
en propp i halsen, och allt hvad man
fick fram lät för resten så gräsligt dumt
mot allt, hvad han sade. Han hade ju
alltid rätt, och han tänkte så förfärligt
djupt, innan han sade någonting.
Gertrud Ekström och Joakim Ek,
det hördes ju redan på namnen, att de
passade för hvarann. Och så voro de
mörka båda två, och så hade de så godt
hufvud, åtminstone Joakim Ek. Fanns
det ett så vackert namn till som
Joakim? Och var det inte bra konstigt,
att det också hade funnits en Sjöfelt,
som hetat Joakim? Han hade lefvat
på sextonhundratalet, och han hade
rymt med en dansk fru. Det var
för
stås förfärligt illa gjordt, men han var :
kanhända lika vacker och lika begåfvad
som Joakim Ek. Och hvem skulle
kunnat låta bli att rymma med Joakim
Ek, om han kom och sade, att han
ville det?
Lilly låg och funderade en liten
stund till. Sedan öppnade hon
försiktigt tapetdörren till passagen mot
friherrinnans rum. Det hördes röster på
781
litet afstånd. Nu satt förstås faster
Adelaid och räknade upp alla sina
fattiga gummor. Det var nog snällt,
men egentligen gräsligt tråkigt. Under
tiden kunde man ju gå ner i galleriet
och titta ett tag på Joakim,
Jakobsson hade tändt öfverallt,
förmodligen till faster Adelaids ära, men
i galleriet var det nog mörkt. Lilly tog
en kandelaber från kakelugnshyllan i
salongen och tände utan förskoning de
tre stearinljusen. Fina tyckte inte om,
att man tände ljus, ty ett stearinljus
ansåg hon mera som en prydnad än
till att begagnas, men det fanns ju
ingenting annat, Som man kunde lysa på
Joakim med.
Hon tog kandelabern och gick ut
i den lilla gången, som skilde salongen
från galleriet. Nej kors, det var ju
tändt där också. Det var vådligt, hvad
Jakobsson slog på stort i dag. Men
hon kom inte längre än till tröskeln.
Där stannade hon förbluffad. Fröken
Ekström hade tändt lampan. Hon stod
framför baron Patrik Sjöfelts porträtt.
Men hvad i alla tider gjorde hon? Jo,
hon gaf baronen en liten slängkyss.
Plötsligt gick Gertrud ifrån taflan,
och samtidigt tog Lilly instinktmässigt
steget öfver tröskeln. Hennes
tankeförmåga stod fullkomligt stilla.
”TJaså, fröken Ekström är här?”
”Ta, jag ville ta undan våra.
fernissburkar från bordet, ifall gamla fröken
Sjöfelt skulle komma hit.”
"Tänk, att jag gick ner för precis
samma sak.”
Lilly undrade själf, hvem som gaf
henne ett så obesväradt tonfall, fast
hon narrades, men det var kanske som
Fina sade, att den fule alltid fanns till
hands, när han kunde förtjäna något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
