Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVA SPADOMAR
På detta sätt se vi tillsammans:
Afrikanskan, Robert, Den Stumma,
Friskytten, Värmländingarna, Sköna
Helena, Fruntimmersskolan, Blommor i
drifbänk, Min ros i skogen.
Det är åter en ny brokig värld, som
jag föres in i. Man kunde nog tycka,
att jag borde bli alldeles hufvudyr.
Det är onekligen tur, att jag har
Suttit vid min mammas sybord och läst
Nösselts allmänna historia, hur skulle
jag annars kunna finna mig till rätta?
Men egentligen är det inte någon
alldeles ny värld. Det är snarare min
välkända romanvärld, som har fått lif,
och som föres fram för mig i lefvande
bilder. Det är således på detta sätt de
se ut, mina vildar, mina harneskklädda
riddare! Det är så en kung går klädd,
det är så där en klostergård är
inrättad, det är i sådana där långa, grå
kåpor munkar och nunnor vandra
omkring! Jag får göra bekantskap med
stormande haf, tropiska landskap,
eldsprutande berg. Och jag tar
naturligtvis allt som trovärdigaste allvar. Jag
förstår inte, att Sköna Helena är ett
enda stort skämt. Jag tror, att det
tillgick på detta sätt, då Helena
bortröfvades af Paris, fastän Nösselt har
försummat att berätta det.
Vi ha alldeles samma smak, den
gamla och jag. Vi tycka om granna
dekorationer, granna dräkter, stora
scener, då skådebanan vimlar af
människor. Och naturligtvis fästa vi oss
mest vid handlingen. Sången och
musiken förstå vi oss inte mycket på. Vi
äro snarast besvärade af dem, därför
att vi ha svårt att höra de sjungna
orden och tappa bort sammanhanget.
Vi äro inte heller riktigt nöjda med
sådana stycken, där inga kungar eller
riddare uppträda. Jag för min del är
801
ganska belåten med en folkpjäs sådan
som Värmländingarna, därför att den
påminner mig om hembygden. Men
gumman Ulla tycker inte om att bara
se bönder på scenen. Hon sårar mig
djupt genom att säga, att Sköna Helena
med sin stora skara af kungar var
något helt annat. Jag känner mig stött
på mina landsmäns vägnar, men i
grund och botten är jag säkert af
samma mening.
Emellertid går vintern till ända, och
fram på våren får jag resa hem. Och
naturligtvis förföljes jag af minnet af
allt hvad jag har sétt och berättar det
om och om igen för mina syskon.
En dag, då vi af en eller annan
anledning äro fria från skolarbetet,
faller det oss in, att vi skola leka teater,
att vi skola spela ett af dessa
teaterstycken, som jag har sett i Stockholm.
Och det blir ”Min ros i skogen”’, som
vi besluta oss för att framställa. Inte
därför att denna var det roligaste af
allt, som jag har sett, men den är den
enklaste, den enda, som vi känna oss
ha krafter att utföra.
Det blir en ansträngande dag för
mig. Det är jag, som öfvar in rollerna
och lär de uppträdande hvad de skola
säga. Vi ha ingen textbok, utan endast
mitt minne att lita på. Det är jag, som
med hjälp af täcken och filtar
förvandlar vår barnkammare till en scen. Det
är också jag, som bestämmer hur de
uppträdande skola vara sminkade,
kammade och kostymerade. Jag är
den enda, som har någon erfarenhet
af allt detta.
Innan kvällen är dock allt färdigt,
och skådespelet kan gå af stapeln.
Åskådare äro far, mor, faster,
guvernanten, hushållerskan och ett par af
jungfrurna. De sitta allesammans i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
