Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eftertryck förbjudes
ARNLJOT GELLINE.
ar VERNER von HEIDENSTAM.
(Ur Verner von Heidenstams nya inom kort på Albert Bonniers förlag utkommande berättelsesamling
»Svenskarna och Deras Höfdingar»).
DRÅPET.
NMet var gille i en stor
bond; gård i de nordliga
trakELZN terna.
Ungdomen gaf sig inte ro att länge
bli sittande öfver stekar och kakor.
Då den åttonde rätten bars in, reste
sig ungdrängarna bullrande för att gå
till lekvallen. När dörren nu skulle
skjutas upp, låg något tungt i vägen
utanför på tröskeln. De sträckte ut
hufvudet och sågo i halfmörkret, att
Torland, en bondeson, som alla tyckte
väl om, låg där liflöst utsträckt med
ett knifsår i bröstet. Ingen visste, hur
han hade fått det, och nyss förut satt
han med de andra vid bordet.
Det var ett skrock, att ett banesår
på nytt begynte blöda, om dråparen
råkade att vidröra den stupade. För
att bevisa sin oskuld skyndade sig
därför alla fram, en efter en, och
fattade Torland i handen. Just därför,
att han var afhållen öfver hela bygden,
blef ifvern stor. Till och med barn,
gubbar och kvinnor trängdes om att få
röra vid honom, fast väl ingen af dem
kunde misstänkas för ett sådant odåd.
Slutligen fanns det bara en enda, som
dröjde utan att närma sig. Det var
själfvaste dottern i gården.
Hon hette Ingefrid och var annars
det soligaste och vänaste någon kunde
möta. Men nu stod hon ensam kvar
vid gillesbordet bland de tomma
bänkarna och vände sig bort från ljuset.
Torlands fränder hade emellertid
flockats i dörren. Det var dystert och
svartklädt folk med svart, hängande
hår, låga, fårade pannor och ett dystert
sätt att alltid tala sakta. De hade
kommit ned från sina hemman i den inre
Hälsingebygden, och silfret på bältena
visade, att de voro rika. ”Hämnd,
hämnd!” hviskade de knappast
hörbart och sträckte sina armar öfver den
kringstående skaran med fingrarna
krökta som korpklor. Men en af dem
lyste med ljuset på Ingefrid och pekade
mot den döda. ”Ingefrid!” sade han.
Hon gick då fram och satte sig på
tröskeln. Förläget och stilla lade hon
Torlands händer mellan sina.
Knappt fäste hon nu sina gråtande
ögon på det bleka ansiktet, innan en
stor, röd ros af blod slog ut på hans
skjorta midt öfver hjärtat.
Det var så tyst, att liarna hördes
borta på tingsbacken, där de skuro
gräset, ty det skulle bli ting nästa
morgon. En af fränderna satte sig ned på
tröskeln bredvid Ingefrid. ”Du är den
skyldiga, du med de blida ögonen,”
hviskade han. ”Du tiger och vill
ingenting tillstå. Begär du då, att vi fränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
